Aftonbladet – 27 januari 1862, sida 3

ten af sin egen mäktiga entusiasm, tills man nästan förlorar sitt fotfäste och åtminstone i känslan, om också icke alltid i tanken, håller med honom. Men när man träffar honom ansigte mot ansigte, förändrar han sin taktik och lockar en att uppenbara sig sjelf i stället för att följa med honom; lyssnar tåligt till en, hoppas det bästa för en, som han nyss sade om mina hjeltar, men lemnar en i tvifvel om det domslut, som afkunnas i hans tankars hemliga domstol. cOm jag trodde att ni talade allvarsamt, skulle jag försvara mig, men ni bör ej missförstå min tystnad. Jag kan ej bekänna mig skyldig. Gertrud skall döma 0ss emellaninom några dagar. Om:hon finner er mindre ogenomtränglig än jag har gjort, så vill jag gifva med mig., Han smålog och sade: Men kanhända hon skall begagna den nyckel jag talade om.4 Åter mötte Gertruds ögon hans, men hon vände dem hastigt bort, ty hon kände att de kunde uttrycka mer än hon ville. Men det är mycket retsamt, fortfor lady Clara, Satt ni skall vara för blygsam eller för stolt att tala i samma ton som edra böcker. Han såg på henne med ett tokroligt bedjande uttryck i sitt ansigte och sade: Bästa lady Clara, jag skall gå upp till er favorit frenolog nästa gång jag kommer till London ock låta honom skrifva upp min karakter åt er. Jag skall tala som en bok, om ni önskar det, och utbreda mig hvarje afton öfver hvilket ämne ni vill välja, om ni bara vill låta bli att taga mig till föremål för samtalet längre.? I detta ögonblick hördes bullret af en vagn, som körde upp för allen och lady Clara utropade: Det måste vara Henry! Kommer -sir William Marlow med honom?4 frågade Mark.