Aftonbladet – 23 januari 1862, sida 3

halft medlidsam, halft-hemlighetsfull ton, som tycktes misshaga honom, och han besvarade frågan kort och-fåordigt. På hennes uttryck af förtjusning öfver att hafva fått tillfälle att se Gertrud i sitt hus och hennes förhoppningar att-hon skulle få. stanna qvar tills hon vore fullkomligt. återställd, att de ej skuile beröfva henne den sårade fogeln, som sökt en tillflykt under hennes vingar, svarade han, liksom om förgiftad honung. blifvit destillerad i hans öron, och sade att hans brorson och mrs Lifford mycket beklagade det besvär och den-olägenhet-deras dotters missöde skulle förörsaka henne, men ehuru orden voro artiga, låg det något så isande och formligt i den ton, hvarmedde: uttalades, att lady Clara, som märkte det, sade: Tiden verkar ofta aflägsnande på dem, som en gång varit vänner, men jag ber er säga mr Lifford, att hans dotter ej on vara en främling här, och att, om han. vill anförtro mig. sin. skatt, skall jag vårda och omhuldå henne som mitt eget barn, om himlen, hade. beskärt mig något. En: ännwsa!lvarsammare och. kallare-bugning var -prestens enda svarj: och hän aflägsnade sig efter att hafva gifvit Gertrud sin välsignelse och lofvat skicka. henne några saker, som hon behöfde hemifrån. Och nu blefvo drottningen i det förtrollade slottet och hennes unga gäst allena. Lady Clara passade väl till denna boning. Honrhade hufvudsakligen skapat den sjelf, och den tycktes öfverallt. bära prägel af hepnes-smak.och böjelser. Hon fade ända från sin födelse växt upp bland prakt och nöjen, men ej vulgär prakt eller endast ytliga nöjen. Naturen kade gifvit henne ett mildt lynne, kärlek .för-.det sköna samt en. god och ädelsinnad själ. Uppfostran hade dettill lagt granhlagenhet, behag och ett för