Aftonbladet – 23 januari 1862, sida 3

vu cl itudlUu IJILCt faudUu Ub — IJalUmua Ub5B mn tåga en omnibus för att bespara Oss en del al vägen. Men tro ej, att du nu kän undvera alla försigtighetsmått. Ser du inuti på gäfveln af omnibusen står med stora bukstäfver: Akta er för ficktjufvar, manliga säväl som qvinliga, och jag råder dig att lägga varningen på minuet. Men låtom Oss nu, med handen på fickan, se osslitet om blund ;aesagerare, ty den kolossala vc r hastigt framåt och vi skola ej ; tid för våra betraktelser. fer du det der gamla torftigt och slarfvigt klädda paret, som steg in straxt före oss. Gubben, med sin kala hjessa och sina dulvofärgade ögon, ser så vördnadsvärd ut, som någonsin Patriarken i Little Dorrit, men i den sneglande blicken och ett drag af lömskhet kring munnen framskymtar tydligen ulfven under fårakläderna. Hans äkta hälft synes till och med försmå fårakläderna och oförsynt visa sin karåkter, hvars halt lätt förrådes ef de okammade hårstriporna kring den låga pannan; af de drypande ögonen med en irrande, på en gång skrämd och lurande blick; af den vedervärdiga munnen, i hvars uttryck .de styggaste tankar och känslor synas strida om herraväldet, och slutligen af hennes händer, långa och magra med spända svartaktiga ådror och en viss krampektig oro i de vissnade fingrarne, likasom grepo de i luften efter ett inbilladtrof. Grannskapet är mindre angenämt, och vi måste hålla ett vaksamt ög . på dessa bofaktiga händer. Ber du, nu låter hon den ena öförmärkt glida ned utför den gamia paraplyen, på hvars krycka de förut hopknäppia ! vilat, och i detsamma skjuter hon en lömsk blick ur det ena drypande ögat öfver till oss. Men hon märker att vi ge akt på henne och långsamt höjes åter handen medan fingrarne med en hotande rörelse krampaktigt sluta sig. — Nu stannar dock omnibusen, för att emottaga nya passagerare, och den gamla hexan måste flytta sig öfver på andra sidan för att lemna rum för en stojande barnskara, som med mor och sköterska fylla halfva omnibusen. Barnen äro grannt utstyrda, broderade a Vanglaise från topp till tå, hela sällskapet i high spirits vid tanken på sin tillämnade utflygt till Crystal Palace och du kan vara öfvertygad att de ej förr än sent i qväll återvända hem, ehuru den yngsta af familjen ännu ej kan gå. Men, se der komma ännu tvenne passagerare, en ung prestman med fromt och intelligent utseende samt ett medelålders fruntimmer med ett äkta engelskt qvinnoansigte: fint, lugnt, klokt och godt, med ett särdeles tänkande ultryck i de grå ögonen. Nu återstår blott jen plats; men der komma tvenne personer skyndande för att hinna med: den ena, en simpelt. klädd flicka, synes svag och hon saktar gängen; den andre, en second-rate sprält, skyndar förbi henne och har redan foten på fötsteget, då konduktörens röst hötes: Ladies first, Sir!?, hvarpå han anvisar sprätten en plats på taket och bhjelper flickan (tydligen en simpel arbeterska) upp midt emot oss, samt ger kusken tecken att sätta i gång. Jag kan dock ej taga ögonen från den unga qvinnan. Her du huru fattigt, men snyggt, hon är klädd, huru tärda hennes kinder, huru svullna och tunga hennes ögon synas. Knappt uppkommen i vagnen har hon dignat ned på bänken; ögonblicket derefter Autvudet ned mot bröstet, ögonen falla ihop och inom några minuter sofver hon tungt. Vagnen skakar förfärligt, det döfvande bullret på gatorna tilltager allt som vi närma oss Cily, barnskaran pratar och skrattar öfverljudt, men ingenting störer der slumrande. Hon sofver så hårdt, så tungt, som man sofver efter alt gråtande hafva vakat vid en sjuksäng eller en dödsbädd... Men tyst! låtom oss lyssna till hvad den unge prestmannen hviskar till sin följeslagerska; deras blickar hafva sökt samma föremål som våra, och de tala nu om den sofvande: f Stackars barn? hon är påtagligen en sömmerska, uttröttad af en hel natts arbete? — Utan tvifvel! Se på hennes lilla arbetskorg — det är en sömmerskas; man kan ej misstaga sig derom?.. — Du måste föra henne till Sömmerskornas Hem, syster!? — Ja; åtminstone skall jag hänvisa henne dit; ty du vet alt jag i dag måste se till de der andra stackars barnen.? — Ja! jag vet; och här måste jag lemna dig för att se om mina egna fattiga. Farväll? Här stannar vagnen vid S:t Paul:s churchyard — prestmannen stiger ur och vi efter honom, i det vi kasta en sista, nu mindre bekymrad blick på den sofvande, då vi veta att hon, för ögonblicket åtminstone, har en skyddsengel medisig. . Vagnedörren slås igen, ännu ett Mu personer nedstiga från omnibusens alltid fullsatta tak, och innan vi genom den hvimlande. mängden af gående och åkande hunnit tränga oss fram till trottoiren är ommnibusen borta. — Ah, min näsduk !? — Borta??? — se. der följden af att icke ooggrannare hafva bevakat hvarje rörelse.af Jen gamla, bofaktiga handen i vårt grannskap... Men det kan. pu ingen bjelpa: — kom låtom.0ss skynda — vi äro nära målet för vår färd. Dock att skynda: ärlättare sagdtän gjordt, när man nära middagstiden. befivner sig.på Cheapside, isjelfva hjertat af. Citys. länge supna vi blott. steg iör steg skrida fram, edan vi.se oss om åt alla. håll. och kanter för att ej bli. nedtrampade, -omkullslagna men ej så mycket att det förorsakade henne några af de hjertestormar, som nästan ovilkorligt åtfölia en diun uteslutande