Aftonbladet – 23 januari 1862, sida 3

men ej så mycket att det förorsakade henne några af de hjerteslormar, som nästan ovilkorligt åtfölja en djup uteslutande hängifvenhet. Det var omöjligt att se henne och höra henne tala, vid vissa tillfällen, utan att känna, att det i hennes natur låg en förmåga att älska, som ännu ej blifvit kallad till full verksamhet. Hon hade aldrig haft några barn och ej känt någon saknad derefier; för dem som omgålvo henne stod hon nästan i ljuset af ett barn sjelf, ehuru hennes lynne icke var egentligen barnsligt; men hon lefde i en atmosfer af skönhet och yppighet, förfining och nöjen, som intog det rum lifvets allvarligare pligter och omsorger skulle hafva uppfyllt. I kärleken för natur och könst, i flyktiga men ej värdelösa försök til litterärt författareskap, i umgänge med-snillrika personer, i skapandet af-det jordiska, intellektuela och poetiska paradis, som Omgaf henne; sökte hon ett fält för den känslighet och energi, som annars ej blifvit kallade till verksamhet. Studier,7 läsning oclr sällskapslif försågo henne med sysselsättning och en följd af försök och fantasier — vanligen oskyldiga ock bortlagda, så snart de blefvo tröttsamma —— inptor hennes tid. Sådant var lady Clara: Andleys lif. Det hade öfverskridit det vanliga måttet af mensklig välgång Attshom var en lycklig varelse; behöfver man ej säga somliga, under det andrackanske bibehålla ett tvifvel. derom; alltefter den synpunkt, hvarur de betrakta, ellör det begrepp de hysa om lyckan. Det besynnerliga defnadssätt, hvilket hennes första älskare oeh hans spanska hustru antagit, hade utgjort ett ämne till nyfiken undran för henne. (Forts, följer.)