Aftonbladet – 23 januari 1862, sida 2

Det käns knappt som om jag ännu hade gjort det!4 utropade hon. Allting förefaller mig så besynnerligt, Vill ni helsa och tacka lady Clara för hennes godhet? Jag förmodar att någon snart kommer hemifrån för att höra efter mig. Hon erfor en krampaktig känsla i strupen då hon sade dessa sista ord. Hon kände sig mycket ensam, och dels af fysisk svaghet, dels-af det sällsamma och främmande i hennes belägenhet, fann hon det svårt att ej gifva vika för sin rörelse. När kammarjungfrun lemnade rummet, sammanknäppte hon hårdt sina händer, dolde silt ansigte i kudden och mumlade: Ingen älskar mig! — ingen bryr sig om mig — jag kunde hafva dött i natt, och ingen skulle hafva varit ledsen utom stackars mammålX Sådana voro hennes tanxsar — vis serligen ej så särdeles logiska eler förnuftiga, men likväl härflytande från en känsla af att hon aldrig hade blifvit vårdad eller Omhuldad i sitt hem; och huru ofta händer det ej att i sjukdom eller enslighet den länge undertryckta sinnesrörelsen, det länge döfvade hjerteqvalet, känslan af en längesedan förlåten och nästan förglömd oförrätlt springer upp med hela den häftighet den ezdei fordna: dagar, och den obetydliga småsak — som annars kanske endast väckt eit leende —; kan: i dessa stunder af svaghet och ölver-; gifvenhet framkalla ett utbrott af sinnesrö:.else, som omotståndligt sönderbryter den barrier, hvarmed själen hade omgärdat sigi och så att säga inspärrat sin egen lidelse, ; tills hon trott den kufvad. Någon gång är; detta lugn resultatet af en bjeltemodig an-; strängning, stundom, af ett tåligt uthärdande, : som. blifvit en vana, och åter ibland af ett: eget slags lättsinne, en hejdlöshet af samma: natur som den hvilken gör somliga barn