Aftonbladet – 22 januari 1862, sida 3

ÖSTERRIKE. Riksdagens finansutskott håller på med en förberedande . granskning af budgeten. Att den är för h-g inser hvar och en, och en hvar har äfven ett förslag till indragning på något håll, men när det kommer till kritan befinnes all indragning. vara ogörlig just på det föreslagna hället: Man skall na gifva sig i färd med försvarsverket, och der tänker man pruta 40 millioner — om kejsaren och regeringen tillåta det. Efter en den 2 dennes i Verona hållen revy yttrade kejsaren till officerarne: Truppen har genom sin hållning och sitt oda atseende fullkomligt tillfredsstält mig, hvaröre jag tackar eder, mina herrar. Fortfaren att inom edra kårer upprätthålla samma disciplin, af hvilken min tappra armå städse varit lifvad; oss förestå ännu svåra strider. När dessa skola komma vet ingen, men försereden trupperna derpå, att vi må bestå lem med Gud, jag förlitar mig på eder. Derpå red öfverbefälhafvaren, fältmarskol: ken Benedek, fram för fronten och yttrade: Tillåt Ers M:t, att jag bryter den reglenentsenliga tystnaden, för att inför Ers apostoliska M:t, såsom vår kejsare, konung ock wlerhögste krigsherre, uttala de känslor, :om lifva mig och den under mig stående irmån för Ers M:t och: er höga familj. Frie från alla fördomar, utan åtskilnad till nationalitet, börd och religion, vilja vi alla — sila ända ned till den lägste soldaten — tt stort, fritt, mäktigt och fruktadi Österike med E. M:ts ärorika dynasti; redo att så mot hvarje fiende, eho det ock må vara, iro vi E. M:ts trogne soldater; skyende hvarken mödor eller faror, skola vi gjuta vår sista blodsdroppe för att åt E. M:t besara ett stort Österrike — vårt fädernesand. E. M:t! tag af min armå den högidligaste ed, hvilxen jag å dess vägnar här ipprepar: Utan åtskilnad till nationalitet, sörd och religion, vilja vi lefva för E. M:t — ja, lefva för att segra, och, om vi falla, lö med ära, och segra skola vi, så sant oss Gud hjelpe! amen. E. K. M:t! den andra armåu ropar, lefvande och döende i seger: Lefve kejsaren af Österrike!? ITALIEN. Tyska och belgiska blad innehålla något atförligare telegrammer, än de oss tillhandakomma, angående de förhandlingar i italienska senaten, hvilka slutade med ett förtroendevotum för ministeren Ricasoli. Hr Ri casoli hade sjelf, med anledning af hr Paretos interpellationer, klart och bestämdt redogjort för kabinettets ställning samt afsifvit förklaringar i afseende på de fruktlösa bemödandena att komplettera ministåren, i afseende på den politik, som fullföljes i Neapel och isynnerhet i afseende på den romerska frågans ställning. Beträffande denna sistnämnda försäkrade han ånyo sin oryggliga afsigt vara, att hålla fast vid den franska alliansen, men han yttrade sig temligen sväfvande och dunkelt i afseende på de mer eller mindre aflägena frukter han väntade sig af denna allians. Han nöjde sig med att i ett skäligen mystiskt språk yttra, alt i Rom skola icke blott Italiens utan mensklighetens öden fullbordas, och att just i detta ögonblick Italiens öden hålla på att mogna, — ett yttrande, som han på hr Villamarinas uttryckliga fråga förklarade derhän, att enär den romerska frågan är framför allt en moralisk fråga, gör den hvarje dag nya framsteg. Det anmärkes, icke utan skäl, att ministerpresidenten utan tvifvel kunnat uttrycka sig något tydligare än som skett genom detta yttrande. Ricasolis ord i afseende på ministerkrisen föranledde hr di San Martino att förklara sig rörande den rol han spelat under denna sris. Den fordne ståthållaren i Neapel förxlarade dervid, att han lagt företrädesvis vigt på den finansiella frågan, emedan, enligt hans åsigt, det var oundgängligen nödvändigt att spara skatikammaiens resurser och, alldenstund man icke kunde bringa den stora politiska frågan till skyndsam lösning, säga detta rent ut åt landet, under det man likväl på samma gäng gåfve tillkänna, att man oaflåtligen sträfvade mot målet, ehuru medelst utvägar, som icke skulle ruinera landets finanser. I deputerade kammaren har interpellationer egt rum angående oroligheterna i Castellamare, men då de tillstädesvarande ministrarne förklarade, att regeringen icke ännu erhållit så fullständiga rapporter, att de xunde yttra sig om alla omständigneter, har kammaren uppskjulit att yttra sig i ämnet till dess den kunde fulletändigare bedöma hvad som inträffat. Pifven har den 8 dennes hållit ett konsistorium dels för att prekonisera den nye erkebiskopen af Warichau dels för att officielt förkunna kardinalkollegiet konung Pedro V:s af Portugal död. Det uppgifves, att påfven yttrat sig ganska torrt rörande det smärtsamma slog, som nyligen träffat porsugisiska folket, men att han deremot talat om Ryssland i mycket. förbindliga ordalag. Det säges ätveh, att påfven skall ha moti verat det. Ryssland gjorda -medgifvandet i afseende på det ifrågavarande erkebiskopserkännandet dermed, att han hoppades på detta sätt utverka för Polen gynnsamma I gärder. Hans helighets omsorg för Polen lärer likväl inskränka sig till en begäran om de i citadellet förvarade polska presternas frigifning och återkallande af dem som blifvit förvista till Siberien. Det po!ska TTR stran mTTTR TN RA RR I a