Aftonbladet – 22 januari 1862, sida 3

höra sådane ord mera i min närvaro, oci derföre, miss Lifford, hvilka edra fö nedrande åsigter än må vara, så akta er att nå gonsin låta mig höra dem mera. Gertrud hade varit mycket att klandra — bon visste och kände det, och hennes uppbrusande harm hade lagt sig, men en do sveda i hjertat följde derpå. När de alla stego upp från bordet, gick hontill fönstret och Jade sin panna mot den kalla rutan. Hennes far och bror hade lemnat rummet och hennes onkel var i begrepp att följa dem, men när han kom nära dörren, vände han sig om för att se på henne. Hon vände sig också om i detta ögonblick och, störtande fram till honom, kastade hon sig med häftighet i hans armar. Han stötte henne ej tillbaka, men sade: Se så, ställ nu ej till någon scen... Du är en stygg, oförbät terlig flicka4; men sättet var ej så sträfi som orden. O, fader Lifford!4 utropade hon. Jag har gjort så orätt, jag har uppfört mig ill mot er — ni som varit så god mot mig! Tänk icke på det: du borde sörja öfver att hafva misshagat din far. Jag kan ej. — Er, er är jag ledsen att hafva sårat, och, om ni ville tillåta mig, skul!e jag knäfalla för att bedja er om förlåtelse. Nej, nej, Gertrud, icke här. Det äricke här eller på detta sätt du måste söka tillgift; kom ihåg, din fars förlåtelse måste begäras, och det icke blott i yttre form, utan med ett ödmjukt hjerta och ångerfulli sinne. — Gud välsigne dig, mitt barni tillade han; ty han såg att beslutet var fattadt och det stolta sinnet underkufvadt.