Aftonbladet – 22 januari 1862, sida 2

och hela väsende. Har ni läst hans lefvernesbeskrifning öfver drottning Kristina af Sverge? SAck nej, har ni den? Nej, fruktar jag. Jag reste med honom till Tyrolen, just under det han höll på med den. Han önskade att se Fransiscanerkyrkan i Inspruck, som är förbunden med hennes historia. Jag skall aldrig förgäta hans beundran af kejsar Maximilians märkvärdiga af i denna herrliga kyrka; dessa tjuguta kolossala bronsfigurer, söm hålla sin tysta, oaflåtliga vakt omkring den store krigarens minnesvård! — Hvad han älskade Tyrolen; det låg något så öfverensstämmande med hans känslor, så beslägtadt med hans egen karakter, i styrkan och enkelheten hos dess befolkning, i den innerliga föreningen emellan naturens högsta skönheter, invånarnes andaktsfulla sinne och religionens öfverallt herrskande inflytande, som der tyckes meddela sig åt sjelfva luften och förvandla hvarje kulle till ett Golgatha, hvarje dal till ett tempel och hvarje kyrkogård till ett Gethsemane. Vi hade sednast uppehållit oss i Venedig, den stad jag afgudar, jordens förtjuserska, hafvets dro:tning, der skönhet berusar hvarje sinne, musik klingar i vestanvinden, romantik sväfvar öfver hvarje sten Af dess palatser, hvarje krusning af dess våsor, hvarje årslag. från gondolerna, hvarje: krökning kf lagunerna. Jag hade ännu i minnet dess månskensnätter, dess friska morsonvindar, de byzantiska kyrkorna med sina österländska kupoler, sina mossikbelagda volf, sina marmortrappor. Vattnets sakta plaskande, då vi nalkades dem i de lätta zondolernas gondolierernas välljudande rop lå vi snabbt vände om hörnen, de milda, mjuka tonfallen af den venetianska dialek-!