Aftonbladet – 22 januari 1862, sida 2

ten blir då ej annat än ett redskap för att bekräfta verkställande maktens åtgärder. Ett sådant Ng ombyte af roller blef i Italien mer än i något annat land en nödvändighet. Det fordrades tid för att sam-mansmälta de olikartade -elementer, som bildade det nya parlamentet. I afvaktan på fallbordandet af detta långa tidsarbete, hvad hade man väl annat att göra än att följa den impuls, som påtrycktes ) arlamentet af den man, hvars underbara förmåga ej hade sitt motstycke i något annat än den underbara framgång, hvarmed han använde denna förmåga i den italienska frihetens intresse. Denna af grefve Cavour utöfvade moraliska diktatur har i icke ringa mån bidragit till den så hastiga och lyckosamma utvecklingen af Italiens enhet; och den skulle utan tvifvel hafva påskyndat verkets fullbordan, ifall Cavour hade fått leda de:samma ända till slutet. Men försynen hade annorlunda beslutat. Olyckligtvis hafva vissa menliga verkningar af denna diktatur — hvilken i och för sig endast kunde ursäktas såsom en nödfallsutväg — öfverlefvat Cavour; och dessa verkningar blefvo först synliga och kännbara, då ministerns död plötsligen gjorde ett slut på hans diktatur. Parlamentet; som helt och hållet förlitade sig på dennä kloka och kraftfulla impuls. hade ej vant sig att tänka och handla på egen hand. Det hade ej lärt sig att he egna ider, en egen vilja; det hade i sjelfva verket afsagt sig det initiativ, som tillkom detsamma. Då baron Ricasoli emottog arfvet efter Cavour, hade han ej tillräcklig djerfhet at vilja taga det helt och hållet. Tilläfventyrs hade han ej heller kunnat det. Dertill hade fordrats att vara i besittning af ett inflytande, så obestridligt och obestridt, som det hvilket Cavour åtnjöt inom Italien och i hela Europa. Baron Ricasoli åtog sig derföre icke jemte departementernas ledning parlamentets, utan inskränkte sig till en förklaring, att han beslutat till alla delar följa sin företrädares politik. Parlamentet var förtjust öfver detta beslut, men visste ej rätt hvad det skulle göra dermed. Det känner sig väl något mera fritt i sina rörelser än under Cavour; det begagnar sig häraf att trotsa regeringens relativa svaghet, men det har ännu ej förmått besluta sig till att återtaga en makt, som tillkommer detsamma och som man villigt skulle lemna i dess händer... Arendenas ledning, det verkliga initiativet, irrar likt en fridlös ande emellan arlamentspalatset och ministerhotellet; på tatetdera stället synes man vilja lemna densamma herberge. Gefve Cavour har sålumda lemnat efter sig ett parlament, vant att ledas, styras. nära nog beherrskas, samt en minister, som ej vågar eller ej kan göra anspråk på en sådan diktatur. Det är sålunde icke så mycket en ministerkris som fastmer en parlamentarisk kris, som Italien nu är underkastadt. Det är möjligt, att man genom ministårens komplettering eller ombildning kar förminska de yttre olägenheterna af ställning.n; de inre vådor: a kan man ej på detta sätt undanrödja. Det verksamma botemedlet är ej att söka i ministerhotellet, utan i nationens palats. Parlamentet, som ej längre känner sig inspireras och ledas, vågar ej ännu inspirera och leda sig sjelf. Det kän: ner sigshafva återfått sin frihet och sina naturliga privilegier, men det begagnar sig änn: ej häraf till annat än att störa regeringens frihet att verka. Det mås e besluta sig till att göra ett: värdigare, ett mera bestämdt bruk af sin makt; det måste erinra sig, att det icke utgör ett blott biträde åt ministe ren, utan att det tvärtom är åt representationen som italienska nationen har anförtroti sina öden. Och det är af detta farlament som Italien, som hela Europa skall fordre räkenskap för hvarje dag, för hvarje timma. som går bort utan gagn för fullbordandet och befästandet af Cavours stora verk, ett af de ärorikaste i vår tids historia.?