Aftonbladet – 22 januari 1862, sida 2

Förhållandet emellan Italiens regering och dess parlament utgör i närvarande ögonblick en egendomlig företeelse. En ministår, som eger en stor majoritet inom kammaren och som i trots häraf, långt ifrån att understödjag af denna majoritet, mötes af ett visst misstroende från dess sida, som gått ända derhän, att den för ej längesedan nästan varit i begrepp att bereda : kabinettets fall. Sedermera har väl genom förre inrikesministern Minghettis åtgärd en del af berörda majoritet på en enskild sammankomst enbälligt förklarat sig beredd att understöda ministeren; men denna hr Minghettis proposition, som möttes af ett så allmänt bifall, lärer likväl ingalunda gått ut på att, som Öpinione berättar, gifva en enkel och ovilkorlig bekräftelse på parlamentets redan förut afgifna förtroendevotum, utan endast att hålla ministeren ryggen fri tills finanslagarne hunnit blifva antagna. Majoriteten visar sig sålunda fortfarande missnöjd med det nuvarande kabinettet, men synes ej riktigt ha gjort sig reda för skälen till detta missnöje. Den inser fullkomligt, att för ögonblicket Ratazzi ensam, på grund af sina förtroliga relationer i Tuilerierna, vore omöj: lig; den inser äfven, att föga utsigt till en fusion är förhanden. Att högsta ledningen af de allmänna angelägenheterna skulle kunna anförtros i andra händer än Ratazzis eller Ricasolis, finner man likaledes overkställbart. Men man synes emellertid icke vilja förlika sig med den raka hållning, som Rieasoli i allmänhet och isynnerhet emot Frankrike orubbligt bibehåller. ÅA andra sidan är det just dena hållning, som gör honom till nationens man och i landets opioion bereder honom ett stöd, som ej blir så lätt att undanrycka. Man påstår nu, att han närmat sig venstern och till och med lofvat Brofferio att innan kort upphäfva landsförvisningsdomen öfver Mazzini. Den egentliga grunden till den besynnerliga spänningen emellan Ricasoliministeren och parlamentet har nyligen blifvit ganska riktigt angifven af en fransk tidskrift, Courrier du Dimanche, hvarur vi här meddela följande: Det parlamentäriska begreppet fordrar, att en minister i allmänhet ej är något annat än verkställaren af kamrarnes vilja och beslut; men detta utesluter emellertid icke ett rakt motsatt förhållande, enär det lemnar regeringen mer än ett medel att utöfva inflytande på den lagstiftande maktens verksamhet och opinioner. När en genom talanger och förtjenster öfverlägsen statsman finner sig i spetsen för regeringen, och landets ställning oafvisligt fordrar uppoffrandet af underordnade menimgsskiljaktiglieter samt enhet i styrelsen; då kan förhållandet emelian de båda statsmakterna bli ett omvändt. Kamrarne följa då villigt den från regerinzen utgångna impuls, och lagstiftande mak