Aftonbladet – 21 januari 1862, sida 3

Vesuvii utbrott. (Slutfr. gårdagsbl.) I Sorrento var det samma skådespel. Ga.orna och trädgårdarna sågo så jemna ut som en sandig strand efter flodens upphövande; askan hade inträngt i husen och beäckte fat och bord. ?Våra båtar?, sade nvånarne, måste medtaga kompass, eljest nade de ej hittat till Neapel.? På samms. sätt var det på Piano och Capri. Jag öf. verdrifver ej, då jag säger, att det var så nörkt som vid en solförmörkelse, och at: nan midt i ao ekareneR kunde se långt. Jag ned till hafvet och betraktade des: yta, hvilken vanligen är så skön, så blå.och slär, att man ser käpparga på botten på lera famnars djup och fiskarna leka mellar dem. Nu hade vattnet samma färg som någon af våra sumpiga strömmar, och nä sjömännen doppade ned årorna i vallnet, hvirflade askan till höger och venster i mörks moln. Folket påstod att de hela natter sännt hafvet darra under sig vid hvarje knali i berget. Det stackars folket! Det var er på en gång bedröflig och Töjlig syn, att sc huru den skarpa askan bokstafligen lockade strömmar af tårar ur deras ögon. Slå up; er paraply, om ni ej vill bli blind? sade en af dem, men fienden inträngde under -miu skyddstak, och jag måste gripa till flykten för honom. Tillbaka således-till kusten och Neapel! I detalj såg jag under -denna återfärd detsamma, men skådespelet i stort vår förändradt. Man skulle. varit frestad att tro. att den väldiga rökpelaren stöttade upp himlen, om den icke mycket högt upp dragit sig mot söder och utbredt sig öfver hafvet. Den betäckte hela golfen och sträckte sig säkerligen långt bort, ty ända till Capri och alerno regnade det aska. Vi sågo askregnet falla likasom ballasten ur en bailon, vi kände det på vår hud och sväljde ofta så mycket deraf, att vi hade svårt att andas. Under. söndagsnatten skall: rökpelaren ha stigit 10.000 fot ur de nedra öppningarna och 5000 ur den gamla kratern. Mo: aftonen upphörde åskknallarne i berget, och någonting annat ovanligt återstod ej än de elektriska ljusen, som lekte: omkring kratern på bergets spets. Pelare åf rök .och:; eld stego ständigt upp, blandade med hvassa blixtar ochkulor af det renaste elektriska ljus. Under natten och morgonen derpå inträflade nya jordstötar, som fortsatte förstörelsearbetet. När solen gick upp på tisdagen, fördunklades hon för oss i Neapel af det svarta moln, som ännu alltjemt hvirfläde mellan oss och berget. Då dagens stjerna upp: nått större höjd, framkallade hon på rökpelarens kanter verkligen underbara ljuseffekter. På onsdagsmorgonen hade rökpelar:n blifvit mycket mindre och röken från delägre öppningarne drog likasom er dimma öfrer