Aftonbladet – 20 januari 1862, sida 3

ringar i anledning af uppsatsen i Theolegåsk Tidskrift: Om N. Ignells kritik af undren och evangeliitron. ) 1 Med afseende på Aftonbladets läsare torde följande korta enmärkningar vid innehållet jaf nämnde erinringar, som läsas i n:r 3 af denna tidning, här få ett rum. 1 Hr Ignell anser, att den granskning på: hvilken erinringarne hafva afseende, redan! hunpit till ända. Att detta ingalunda är! förhållandet, kommer att visa sig i nästföl-! jande häfte af Theologisk Tidskrift, till hvil-; ket afslutandet af artikelföljden i fråga gei :Svar på hr komminister Ignolls Ez i i nom brist förut på nödigt utrymme blifvit ; sparadt. ; Hr I anser att jag missförstått hans yttrande på ett ställe i tredje delen af Mensk; liga Utvecklingens Historia om tron på den Helige Andas nådeverkningar. Naturligtvis har jag, då jag begagnat mig af det här; kursiverade uttrycket, förstått dessa nåde: verkningar i bibelns och kyrkans mening; om hr I. i sin erinran gör detsamma, finnes icke antyct, men betviflas af goda gruni der; att ett utomordentligt nådens verk såsom orsak till själens väckelse och förny; elseX i det ifrågavarande ställets samman j hang icke kan hafva afseende på något annat än den Helige Andas nådeverk i bibelns och kyrkans mening, är fullkomligt visst. , : Medgifvas bör, att hr I. icke alltid uttrycker sig om denna sak på ett lika stötande sätt; men det ligger också i sakens natur, fatt sådana kraftord, som det vidrörda eni skilda ställets, icke kunna städse förekomma. Hr I. anser mig hafva missförstått hela ; ; hans ståndpunkt hvad frågan om det naturliga och öfvernaturliga angår. Är det så, i då har jag visserligen ganska öfverflödigt i tagit till orda på det sätt som egt rum i ; Pheologisk Tidskrift och måste finna mig i : det obehag, som det alltid har med sig att veta sig hafva förspildt sitt arbete och sin möda. Men jag tror icke att någon skall gifva DF I. rätti denna del, som sett, huru ifrigt ; han i aila sina skrifter kämpar emot tron på öfvernaturliga inflytelser eller det supranaturalistiska åskådningssättet i hela sin vidd, och som särskilt har jemfört hans ord 13:e del. af Menskl. Utv:s Historia sid. 32 o. f. ; Om hr I. vid ett sådant förhållande finner sig tillbakastött af det yttrandet, att han icke erkänner någon annan förbindelse mellan j menniskorna och Gud, än den, som består ;1 naturlagarnas rent opersonligt verkande I KraftX, så måtte detta hafva sin grundinåigot missförstånd, som icke lätteligen kan iutrönas; t. ex. det att han ansett här endast i vara fråga om materiella naturkrafter såsom kemisk valfrändskap m. m. och annat såÅ dant. Hr I. anser sig kunna tillräckligt besvara frågan om Nya Testamentets författare kunnat tillåta sig den myckenhet af fromma bei drägerier, som han tillskrifrer dem, genom jatt hänvisa fill olika tiders olika begrepp om tillåtligheten af.dessa fromhetssvek. Att så allmänt inlåta sig i denna undersökning, är att icke inlåta sig i den. Afven om andra tider i detta afseende varit mindre nogräknade, följer deraf icke, att det apostoiliska tidehvarfvet varit lika litet nogräknadt, ioch äfven om detta tidehvarf varit så beskaffadt, följer deraf ingalunda, att det Nya Testamentets författare, som stodo på det reen lifvets höjdpunkt, varit barn af sin tid i detta afseende. Under hvilka förhållanden som helst måste det alltid finnas en gränspunkt, der användandet af dylika bedrägerier för att bereda sanningen insteg blitver till en moralisk omöjlighet. Hr I. anser att det medgifvande, som jag för min del icke tvekat att inrymma å: vära dagars bibliska textkritik i afseende på det omtvistade stället Marci 16: 9—20, utgör likasom en handpenning på erkännandet af det rättmätiga i en historisk kritik af det godtyckliga slag som hans tyska mönster vilja göra gällande på de kristliga urkundernas område. Men textkritik och historisk kritik äro ju icke detsamma. Äfven den, som går längst i bemödandet att bortkriti sera Nya Testamentets historia, behöfver icke derföre nödvändigt bortkritisera något af dess text; och emellan uppgifvandet al en enskild berättelse, som. försvårar uppfattandet af den evangeliska historiens sammanhang, och uppgifvandet af den cvangeliska historien sjelf, är afståndet, om möjligt, ännu större än emellan utgallringen at ett enskildt ställe, hörande till Nya Testameniets text, och förkastandet af denna text i sin helhet. Mot godtycket är denna text mera skyddad än hr I. synes mena, eme: dan fastställandet at densamma, efter de handskrifter som vi halva, öfvergått till cn serskild konst (dea bibliska Palteologien). hvars reglor äro alldeles oberoende ef förutfattade meningar på det religiösa områ det, vare sig i en eller annan rigtning. Hr I. anser det vara orätt och fåfängt at: arbeta emot tidsströmmen i fråga omde: religiösa tänkandet — huru fåfängt det är få: tiden sjelf utvisa. Huru vrätt det är, bero: naturligtvis närmast på buru stor betydels: man vill inrymma åt sådana saker som tidsopinion, röstmajoritet m. m. på religionen: område. Hvad betydelse Jesus Kristus in rymmer åt dessa ting är ingalunda oviss: och framgår tillräckligt redan af dessa hans ord: När menniskones son kommer, månne ha 3) Då till följd af ett fel vid inbrytningen endåst en del af denna uppsats kommit att inflytai lördagsbladet, reproducera vi den här i sin helhet. rn nr