Aftonbladet – 20 januari 1862, sida 3

slutet af tre månaders dans, artigheter och konversation, sådan som den dagen förut förefallit mellan henne och Mark Apley, Gertrud skulle hafva trott sig förälskad i honom, skulle hon, eller borde hon hafva stått högre 1 sin egen aktning eller i vår, än hon nu gör, då hon är medveten om att vid första åsynen hafva skänkt sitt bjerta, utan alla förbehåll, åt en man, hvars utseende visserligen kan vara bedrägligt, hvars själ och förståudsgåfvor konske ej mosvara den prägel, som är tryckt på hans panaa, det löfte hans ansigte gifver; men i hvilket fall hon, äfven om så varit händelsen, endast hade blifvit förledd alt hylla skenet af allt, som är beundransvärdt hos menniskan? Hvem han var, hvarifrån han kom, visste hon ej — hvad han var, ännu mindre; men sjelfva denna okunnighet lugnade he: ne och ingaf henne förtroende till beskaffenheten af det intryck han hade gjort på henne. Atthan ej kunde vara annat än upphöjd och öfverlägsen, bäde till körebler oci själsgåfvor, kände hon vara omöjligt, och skulle hafva vågat sitt lif utan ett ögonblicks tvekan på hans själs ädelhet. Stackars lilla toka, torde någon säga — ja! det var dårskap, men ej af det lumpnaste slaget, och vi beklaga dem, som aldrig hafva sett en man, itron på hvars ögon de kunde hafva gjort detsamma ! Medan hoa varförsänkt i dessa betraktelser, väcktes hon plötsligen ur sin tankspriddhet genom ljudet af. steg. Det var pster Lifford, som långsamt kom gående förbi, på sin väg bem. Han såg varm och trött ut. Gertrud sprang upp från silt gömställe under de vidsträckta, skuggande grenarne och ropade lifligt till honom: Här är en stol, fader Lifford, kom hit oeh hvila er. Luften är så qvalmig.?