Aftonbladet – 18 januari 1862, sida 3

de Glanoston, och denär bearbetad, efter ett engelskt original af. Dennery samt är en pjes:iförfattarens.yanliga r a måner. En.scen gör n vu lanoston. hvars få öar blott sällan besökas a! jägare. Man set vid ridåens uppgång en at klart månsken belyst sjö, hvars vågor, gjorda af srön gaz, amfiteatraliskt utbreda sig mot hela den stora skådebanans bakgrund och finna sin gräns vid den månbelysta horisonten. Derigenom blir handlingen ofvan och under vattnet synlig för åskådaren. Anblicken af den med elektriskt ljus upplysta lugna vattenytan och den med utomordentlig naturtrohet målade natthimmeln är af en hänförande effekt. En ung vargjäga :e, som betages af en hemlig, men ärbar och en kärlek till hjeltinnan i stycket, uppträder, jr att. genom jagtens retelser döfva sina stormande känslor. Han svingar sig, för att följa stt upptäckt vargspår, medelst ett vid en SN spets fästadt tåg fråa en holme till en annän öfver teaterns: hela bredd; författarne i Paris fordra aemligen af skådespelaren utom åtskilliga andra färdigheter äfven gymnastens vighet. Qvasimolo visar sig i en bräcklig båt med sitt offer, som tror sig vara kallad till en sammankomst med in landsflyktige make; På en liten bergshöj pörjar nu en melodramscen af rysligt innehål Offrets förtviflade motstånd, då hon upptäcker. :tt hon befinner sig i mördarehänder, slutligen ett imskri, ett fall, och qvinnogestalten, i den högöda kåppa, hvari hon är klädd, visar sig för ulmänheten under vattnet, förtvifladt kämpande i dödskampen och långsamt sjunkande. Till följd af det intensiva, men blott på några ställen skinande; obestämda elektiska ljuset, hvarmedi ådebanan är upplyst, blir maskineriet (fö rdigadt i London) fullkomligt osynligt och ju: lerföre utomordentligt verksamt. Idet ögonblick !å den vederstygglige mördaren lägger sig framstupa ned på marken, för att i vattnet åse red ultatet af sin illbragd, tager jägaren honom i sans blekgrå rock för det eftersökta rofdjuret; ett; skott — och blytungt faller brottslingen till sjöns, botten. Åter svingande sig öfver teatern på sitt åg, tager jägaren fotfäste på fasta marken, men kan ej vid det osäkra ljuset finna sitt byte. N xomrner någonting flytande mot honom, han gri-: per det, och klart bestrålad af fullmånen drager han vid ena handen ur vattnet sin älskarinnas iflösa kropp med det bleka ansigtet omsvallad if det svarta rika håret och hemskt skimrande i den röda kappan. Ett fasans skri från den rörtviflade, han släpper handen, och långsamt sjunker liket-tillbaka i djupet. Med vild brådska är jägaren afklädd, och under andlös själsspänning ser åskådaren, huru han med en skicklig simmares åtbörder kastar sig i sjön och, dyxande fram och åter, söker den älskade. Krafterna öfvergifva honom, han höjer sig några ögonblick upp öfver vattnet och fattari en klippa. för att göra några .andedrag; åter störtar han sig i vågorna och slutligen höjer han. sig, hållande sig med ena handen fast vid stranden . al en liten holme och .bärande den skenbart döda på den andra armen, till hälften upp ur vattnet med utropet: Jag förmår ej mer, arma Jeannel Att skildra denna scens verkan — säger en tysk kritiker — för den, som icke känner den franska allmänheten och en första representation för en sådan allmänhet, är omöjligt. Ett larmande, ursinnigt bifall skallade genom salongen och slutade ej förr, än räddaren och den räddade, hål:ande sig fast vid klippstranden och bestrålade af månen, -åter visade sig för åskådarne, Direkören och författaren skratta i mjugg, två hunIra representationer äro gifna och vintersaisonen betryggad. .. Alla äro belåtna och veta hvar de. iro hemma; blott den äkta konsten frågar: tHvar blir jag då hemma?