Aftonbladet – 18 januari 1862, sida 3

vade hans öron, och hans själ var tillfredsställd. Ja, hans själ — icke hans fåfänga. Det ligger en glädje i bifall och loford, som här ingenting med fåfänga att göra. Det är ett slags sympati, hvilken de, som ega snille.i hvad riktning eom helst, nästan ovilkorligt fordrå. Det är detluftdrag, som uppfriskar lågan; den olja, som närer lampan. Bifall, när det uppriktigt skänkes och tacksamt emottages, framkallar ofta en känsla af blyg och ödmjuk sällhet, lika vidt skild från fåfänga, som -en moders förtjusning öfver hennes späda älsklings skönhet är skild från ett högmodigt medvetande af hennes egen. Ar du icke stolt öfver honom, Mary? hviskade Gertrud, då äfven de förenade sig med gruppen. Alltför lycklig att vara stoli, och hon såg på henne med tacksamma blickar. O, om dessa goda, vänliga menniskor4, fortfor hon, blickande på de italienska artisterna, nu ville sjunga igen! Mitt sjelfviska hjerta var så sammanpressadt, när de förut gjorde det, att jag ej kunde njuta af det, som nu skulle vara så förtjusande. Ditt sjelfviska bjerta! utropade Gertrud leende: ; Ja, i sanning sjelfviskt! Hvarföre skall man tänka uteslutande på sig sjelf?? och hon såg på Maurice, som om de båda blott varit en person. I detta ögonblick kom mrs Apley fram till Gertrud och gat henne en liten biljett, brådskande skrifven med blyertspenna. Den var från paier Lifford. Just då hon hade intagit en oåtkomlig plats i musiksalen, hade han fått bud att en döende skickat efter honom, straxt efter det han lemnat hemmet, och det vär ej ett ögonblicks tid utt förlora, om kan ville hörsarmtima kallelsen. Han bad ined några få ord mrs Ap