Aftonbladet – 18 januari 1862, sida 2

tes vara skön och blyg samt dolde sitt ansigte bakom sin emaljerade solfjäder. Midtunder sina drömmar såg hon upp och blickade mot dörren och hennes ögon mötte Mark Apleys, fästade på henne i synbar beundran. Är icke skönhet makt! utropade hon inom sig och kände att så var, då hans blå ögon framburo sin hyllning för den skuggiga skönheten af hennes egna. Hon kände det när han banade sig väg genom de rader af stolar som stodo emellan dem, oemotståndligt dragen af magnetismen i hennes nu sänkta blick, och när han lade i hennes hand en ros af högt värde, den enda aftsitt slag orangeriet innehöll. Hon kände det återigen när duetten var slut och stormande utbrott af bifall höjdes från alla sidor. Ack! hvad detta är lifvande, utropade hon. Jag har aldrig hört det förr; hvarför applåderar icke ni — ni, som kan, tillade hon med låg röst och med ett leende som kom Mark Apley att klappa i händerna med en kraft, som blotta kärleken för musik aldrig kunnat ingilva. Nu, sade hon, måste jag höra detta om igen. Ni måste utverka ett da capo af denna sköna musik, som säger: jag vill dig kufvat och som i samma tonfall svarar: jag skall ej bli kufvad. Gå och bed dem sjunga om det igen!? Hon lade sin solfjäder med en täck befallande åtbörd på hans arm och gjorde en liten sur min, som aildeles förtrollade honom. En sådan min gifver ett nytt behag åt elt vackert ansigte; den är sällan i nåot ansigte särdeles förskräckande. Se på fujerna omkring munnen, der kan den unga hustrun eller maken, som kanske ofta gjort sura miner åt hvarandra under förlofningsudens kärleksgnabb upptäcka act förstå uttrycket :f verkligt missnöje i det ansigte,