Aftonbladet – 18 januari 1862, sida 2

åsom helt och hållet obehörig, likasom varje främmande blick bakom kulisserna åsom rent af ett crimen lese. å Hvad nu angår grefve Manderström, är let temligen lätt att vinna den öfvertygelatt hela denna skola är vä igen rsonifierad i hont Under de 1 å Ena sidan alltid med stor ifver vakat öfver, att ans diplomatiska instituts aristokratiska föreirädesrättigheter och frimurareaktiga helighet icke må profaneras, eger han sjelf så stor talent, ett så rikt förråd af ertarenhet och en så skarp blick i atseende på allt som heter diplomatisk form, att det utan tvifvel måste kallas sällsynt. Grefve Manderströms noter anses i allmänhet för siilistiska mästerstycken, och erkännandet häraf är så allmänt, att då svenska akademien förnågr: år sedan kallade grefven till sin medlem just på grund af hans förtjenster såsom författare på — franska (ett fenomen utan exempel!), fann allmänheten nästan det vara fullkomligt i sin ordning; ty man tyckte, att den man, som till den grad är herre öfver ett främmande språk, att man till och med i Frankrike beundrar hans depescher såsom klassiska, bestämdt också måste kunna vara klassisk på svenska, om han blott hade tid och tilifälle att odla sitt modersmål. I alla diplomatiska etikettsfrågor är grefve Manderström ett verkligt orakel, men han: drifver Omsorgen i denna detalj till och med mycket långt. Man har anfört exempel på (och vi äro frestade att tro, att man varit väl underrättad), att en eller annan af grefve Manderströms diplomatiska agenter blifvit förflyttad eller rent af aflägsnad, förnämligast derföre ett han icke med fillräcklig omsorg hållit på skolans heliga reglor, vedertagna bruk och metod, och det berättades på sin tid, huru hela det Manderströmska kabinettet skakades af en icke fullkomligt lojal förfäran, då det en dag sattes till attexediera det bekanta svaret på hr Scheeles beryktalle antiskandinaviska cirkulär, ett svar, som undantagsvis var dikteradt af en ännu högre auktoritet än grefve Manderström, ett svar, hvars innehåll. och mening — gudbevars! men hvars form tyvärr var så fullkomligt exceptionel och, Gud förbarme sig! så rätt fram, så nästan opolerad, med ett ord så odiplomatisk, att — o och ve! hva skulle Europa säga? (Forts.)