Aftonbladet – 18 januari 1862, sida 2

— GÖrefve Chr. R. Ludvig Mandersiröm.!så )anska tidningen Norden har börjat en serie!h araktersteckningar öfver bekanta samtida,:si nader rubriken ?Minoiatur-portraiter Det! örsta af dessa porträtter har Psutrisesn er grefve M å det kan intressera svenska läsare ait sejj ur denne statsman bedömes på något afsi tänd, så meddela vi här det danska bladets:h kildring, som förmodligen icke gör anspråk ir jå att vara någon i detalj genomförd och;l: vistorierad tafla, utan förmodligen vill gälla ;s ör en liten fotografi uli detta visitkortsforio nat, som på sednaste tiden kommit så mycih set på modet. n Den svenska historien lånar onekligen sin in törsta glans från de krigiska bedrifterna,js nen den har dock många blad, derin arma cedunt toge, der diplomatien spelarjis utvudrolen och skickligheten i under-tp andling på ett lysande sätt träder i stället it r det maktspråk, som föres af en väpnad tr hand. Gustaf den förste var utom allt tvifIk vel en utmärkt diplomat för sin tid, Axelid Oxenstjerna, protestantismens Richelieu, för fe nådde i vi i ned sin penua k sitt mäktiga svärd; Gustaf den tredje, somit sjelf. utomordentligt väl förstod diplomatens io konst, hade i sin tjenst diplomatiska agenid f v I ( 3 l f f S t s j J 4 j ; ögonblick till och med mera I i hans ridderlige herre med ter, som till största delen obe-tridligen stodo på höjden af sitt århundrade och icke endast voro talentfulla notkoncepister, utan verkliga statsmän. Grefve Wetterstedt, som något sednare kom i spetsen för Sverges utrikes ärender och i en lång följd af år behöll denna plats, var på sitt sätt också en diplomatisk storhet, ehuru han såsom statsman, såsom representant för en rent af ryssvänlig politik, omöjligen skall kunna afväpna de historiska faktas omulliga kritik eller försona de nationella antipatierna. Wetterstedt skapade icke egentligen någon framtid, han efterlemnade endast vissa tråditioner, och det tyckes som om den svenska diplomatien ända från hans tid förblifvit stående på samma trappsteg, der dessa traditioner ännu i dag spela hufvudiolen, medan det egentliga statsmannaskapet kanske snarare gått något tillbaka; än förmått följa l! med tidens utveckling i det hela. Vi yttra detta, utan att derigenom på något sätt vilja! nedsätta sådana namn som t. ex. Ihres —I en så kunskapsrik, upplyst och rättsinnad man, som kanske blott 1å svenska högre embetsmän i den nyare tiden, men hvars personliga böjelser gingo i en helt annan riktating än den diplomatiska virtuositetenfeller Gustaf Löwenbjelms — en man, som under sin mångåriga verksamhet såsom svenskt sändebud i Paris obestridligen i många afseenden visade sig såsom en diplomale accompli, men hvars politiska åsigter dock hade ailtför djupa rötter i den gamla regimen, för att han på sina gamla dagar skulle kunna förstå sin tid och medverka i dess sträfvande. Skulle man döma efter det ovanliga anseende grefve Manderström åtnjuter i del högre kretsarne, måste man nästan antaga, alt med denna statsman, hvilken alltsedan! år 1858 fungerar såsom svensk utrikes minister (efter att en gång förut ha varit förste sekreterare i kabinettet), en ny sera för den svenska diplomatien börjat, och att man) i alla händelser här hade för sig en rätt-j mälig arfvinge till de stora svenska diplomaternas berömda namn. Vi säga icke, att premissen är oriktig, att den ädla greivens anseende är oberättigadt, långt derifrån! men vi tro likväl, att slutsatsen haltar. Grefve Manderström är utan motsägelse en stor och lysande förmåga, me han hör till den gamla skolan, icke en så urgammal skola som Axel. Oxenstjernas — och detta är just felet — utan till den gamla skola af jemförelsevis vida yngre datum, hvars förtjenster så väl som brister på sin tid förenades hos den ofvannämnde Wetterstedt. Vi ha yttrat ett ord om de vetterstedtska traditionerna; kanske ha de aldrig kunnat finna en mera tjenlig och fruktbar jordmån, än de funnit bos grefve Manderström, men likasom hemligheten i denna skolas utmärkthet snarare ligger i det formella än i andan och de högre åsigterna, likaså skall grefve Manderström näppeligen mera än Wetterstedt före honom lemna den svenska diplomatien i arf någon ny karakter, inblåsa i dess verksamhet något friskt lif eller gifva densamma en bestämd och afgjord riktning i öfverensstämmelse med hela den nyare tider. i Den nämnda skolan har onekligen framför allt den förtjensten att vara ett skickligt aflärsinstitut, der man helt säkert med myc: kef omsorg undviker alt fela mot hvad vi skulle kalla statskonstens etikett, der man lemnar ett till formen förträffligt arbete, och der man dessutom mycket väl kan sin Martens utantill. Men det är icke omöjligt, alt man der sätter till och med för mycket värde på det formella arbetet och någon gång endast och allenast för den traditionella formalismens skull låter en tanke hel och hålien fara, hvilken eljest mycket passande skulle ha uttalats i ett visst gif vet ögonblick. Skolan har dessutom det TN att den med en skuggrädsla, som svårligen längre passar för vår nyare tids förhållande i öfrigt, håller på sin egen, om man så får säga, helighet, att den betraktar sin verksamhet såzom ett slags frimureri öch hvarje oinvigd, d. v. s. hvar och en, som icke genom aristokratisk börd eller mycket inflytelserika förbindelser befunnits värdig att insläppas i det diplomatiska laget, Saat BRA FN ARS AEA NA NE DL ET NANSEN MOR SUIS Eee 02 BARR ANDEN BED AS 025 RNE 03) RDI 0005 RN RAVE AO SERA