Aftonbladet – 18 januari 1862, sida 2

—i Kommerskollegium har utgifvit följande patenter : D Under den 4 dennes för W. H. Harfield, unåk er 8 års tid, å af honom uppfunna förbättrinIn rv i gånpgspel, bråspel, arkarkettingsbetingar och kettinghallare å fartyg: Under den 11 dennes för ingeniören I. L. L. Cambacrs, under ätta års tid, å ett af honom uppfunnet förfaringssätt 1ör solidifiering af feta ämnen för tillverkning af ljus; och för maskinisten ÅA. Andersson, under tio ärs tid, å en at honom uppfunnen maskin för tillverkning at kälade lister; Under den 15 dennes för gravören P. H.: Mandel, under tolf års tid, å at honom uppfunna sätt för öfverflyttande på sten, koppar eller annan metall af fotografiska bilder och desammas beredande till tryckning; för Joseph Harrison från Filadelfia, under sju års tid, å vissa af honom uppfunna förbättringar i åstadkommandet al vatten och ångtäta fogar å ångpannor, rör m. m. Re — Vid den 15 i Göteborg förrättad auktion å 12 st. aktier i Mölnlycke fabriksaktiebola7. inropades samtliga aktierna af bolaget af ett pris varierande från 2205 till 2217. rdr pr stycke. — I Öresunds-Posten berättas: Den 11 dennes på morgonen tilldrog sig följande: En fiskareflicka från Rå lär, såsom misstänkt att föra på sig danskt insmugglad: br nvin, hafva blifvit förföljd af en tulibetjent och dervid tagit sin tillflykt in i ett hus vid vä gen. Vare sig nu att den eller de blåsor, hvari ränvinet under kjortlarne förvarades, gingo sönder af en händelse, eller att hon sjelf sönderkramat dem; nog af, hennes af sprit genomdränkta kläder fattade eld sedan hon ställt sig framför en ugn. Endastj genom tullbetjentens styrka och raskhet lyckades det att rädda flickan och huset, i det han, oaktadt hennes motsträfvighet tog och bar ut henne i ett dike, hvarvid han sjelf lär blifvit svedd. Den stackars flickan var illa bränd ända irån knäna till midjan. Man tror dock ingen fara vara för hennes lif. — Genom Stockholms kongl. öfverståthållareembetes föredöme har ett nytt fält för lagstiftning blifvit öppnadt för myndigheterna här i landet, nemligen isbanors fridlysande. En mycket lustig, i mångas tanka mycket betängd kungörelse har nemligen i dessa dagar emanerat från berörde höga auktoritet. stadgande ett vite af fem rdr icke blott för all åverkan å en isbanå, som förmäles vara af enskildt sällskap iordningsstäld på sjön mellan Skeppsoch 1astellholmarne, utan äfven för den som ular vederbörligt tillstånd beträder densamma. Det har hittills ansetts, att hvar och en varit Jika berättigad att i hvad riktning som helst befara våra af naturen danade vattendrag, vare sig då de gått öppna eller då de varit isbelagda. Öfverståthållareembetets kungörelse ger nu vid handen, att det måtte finnas något slags inmutningsrätt, på grund hvaraf man kan förvärfva en eganderätt till ett så eller så stort isfält, som ingen annan, vid äfventyr af vite, må drista sig att beträda. Väl bar man af ålder sett, alt då en gammal sjömansgubbe celler annan arbetskarl företagit sig alt till skridskoåkares tjens! sopa undan snön från ettisfält, han till ersältning för sitt besvär tagit några stylvers elier skillings afgilt af dem som begagnat banan till skridskoåkning, och hans egen närvaro såsom tillsyningsman har, i förening med den allmänna känslan för rätt och billighet, varit tillräckhgt skydd för det slags egendom, som han genom sitt arbete förvärfvat; men aldrig ha vi hört någon af dessa hedersmän få det infallet, att förbjuda den. hvars väg tilläfventyrs gått öfver banan, att beträda densamma, likalitet som det fallit någon af dem in, att ett öfverståthållareembete skulle tillförsäkra dem något slags uteslutande besittningsrätt till isfältet åtven vid tillfällen då de icke äro tillstädes att vaka deröfver. Troligtvis har hos dem den föreställning om nämnde myndighet varit ridande, att den hade vigtigare och angelägnare saker att sköta. . Numera, sedan cxemplet är gifvet, torde öfverståshällareembetet 1iå mycket att beställa med utfärdande al fridlysningskungörelser för i besiuning tagna isfält, ty aldenstund öfverståthållareembetet väl ej lärer vilja jäfva grundsatsen om alla3 likhet inför lagen och allas rätt till samma skydd af lagliga myndigheter, så lärer den ej kunna undgå erkänna, att den torftigaste sopgubbe har samma rätt till skydd för sin bana som den fashionabla skridskoklubben för sin, Uppriktigt sagdt, betvifla vi likväl öfverståthållareembetets befogenhet i afseende på sådana kungörelsers utfärdande, och om denna vår åsigt är riktig, så skulle öfverståthållareembetets redan vidtagna åtgärd icke vara endast och allenast löjlig. Vi vilja exempelvis erinra, att om någon företager sig ålt för egen beqvämlighet sopa undan snön eller smutsen på en gala, så betager han derigenom icke det sopade stället karakteren af allmän farväg och eger icke förmena andra att begagna sig af densamma. Sopar han icke för egen beqvämlighet, utan för andras — och sådant praktiseras exempelvis i hvarje gathörn i London — så vore det obilligt förmena honom att för besväret begära en slant af den, för hvilken han gjort vägen angenämare, men icke lärer han kunna förmena någon,som undandrager sig en sådan tribut, rättigheten att passera ett ställe som är öppen. och allmän väg. Detta är icke. det enda tillfälle då man haft anledning erinra öfverståthållareembetet om angelägenheten deraf att tillse, att dess utfärdade påbud stödja si. på någon rättsgrund. Då vi nu förnya denna erinran, begagna vi oss derjemte af tillfället att tillägga, att sådant är, om möjligt, ännu angelägnare isådana fall som här, der h-la mesyren bär en