Aftonbladet – 18 januari 1862, sida 2

jofta sade — man icke gick i ett sällskar för att tala med fruntimmer. I Kanske, om hon någonsin varit hemma inom sitt eget hjerta, skulle hon hafva uppläckt skälet till detta förhållande; men hon var en af dessa, hvilkas inre menniska alltid tyckes j vara berta, ej atbrist på öfverensstämmelse, ty någon brist kom aldrig i fråga, men hon hade aldrig sökt att i ensamheten blifva förtrolig med sig sjelf. Cherry hade. en lång stund ifrig! spanat efter ett tillfälle att komma ös från sin nuvarande belägenhet och anställde inom sig betraktelser öfver det olämp liga i att skicka ut unga flickor utaa ett or dentligt förkläde? eller åtminstone några bekanta, till hvilka de kunde hålla sig, då musikens toner från galleriet befriade henne utur denna svårighet. Jag är säker, att ni gerna vill höra på sången, sade hon ifrigt, och nämnande den tidens mest ryktbara sångerska — en som med en underbar röst förenade tjusningen af ett skönt ansigte och ett ovanligt snille — visade hon vägen till enrad af stolar icke längt ifrån pianot, och sedan honlyckligt sett Gertrud hamna der, smög hon sig inom få minuter bort med lätt samvete, och det kunde hon äfven i sanning göra, såvidt det rörde hennes nya bekanta, ty duetten i andra akten al Semiramis hade börjat. Båda sångarne voro fulländade i sin konst och Gertrud var snart alldeles försjunken i åhörande. Vissa slags musikstycken fordra ett erfaret öra, för att rätt njutas, och uppskattas ej vid första intrycket; men så var ej fallet med detta. Det gjorde en elektrisk verkan på den unga flickan, som ej varit van vid den magiska trollkraften af sådan sång; hennes kinder blossade, hennes hjerta slog högt och ögonen lyste som stjernor. Hela scenen var så fullkomligt ny för henne; de