Aftonbladet – 16 januari 1862, sida 3

n, at hvem som vill höra det, men utan nafsigt att leda för ett visst ändamål, som behålla för oss sjeltva, eller predikaslössektaläror ut: n sammanhang eller. botten, I I Å i ! :;et vi böra göra, är att låta hvar mandära ; mycket han kan lära, för-tå så mycket bn kan förstå, och framför allt att ingen föraktar sin egen ställning eller anser sig araktad, blott:han ärligt arbetar i sitt kall. iy det är det ärliga arbetet som adlar.— en ärliga viljan, som ger värdet. Vår öfverskrift hänvisar på en af de vig j gaste frågorna, som uppsprir ga ur det en:st qvarhängande klassbegreppet. Man vill tt arbetsklassen (det är med smärta vi bekogna detta ord) icke allenast skall .afhålas. från vetandejiallmänhet, utan äfven ifrån i tr. ha en gladsfristund. Mans har här. för Z en klass, som rastlöst arbetar sex-dacar veckan och på den sjunde icke-skulle ;kuona utan anstöt skaffa sig någon lätlköpt i ch anständig förnöjelse. Söndagen är dån juda dag han eger, och då. komma persojer, som hela veckan igenom hafva tillfälle ihäde till religiös läsning och nöjen, och säga nom att han icke bör annat än sitta. och :äsa hela söndagen; Låt vara, om han har I.re kallelse derför, men .de flesta vilja, när ie ändå icke kunna undvika attvarai denna iverlden, också någon gång se den, så obetydlig den är, från den glada sidan. Afven icon en omvändelse i detta fall vore önsktig — hvarpå vi och många med oss dock vifla — så har den dock en liten omständighet mot sig, söm torde böra påaktäs — rnemligen att den är omöjlig. Ar 1844 utkom väl en bok med titel: Annu ett af tidens tecken, der en förtujen bonde uppenbarade -hvad:han fätt-sei bränvinsdelirium, och deri författaren, en såvarande fanatisk lagpredikant, sedan till mormonismen öfvergången, påstod att barnens lek och glädje var ett tecken att de voro i djefvulens garn. Vi hatva aldrig kunnat tro att barnen, som Kristus sjelf tog upp i sin famn och välsignade, skulle vara glädjelösa eller lill amla — tvärtom att de skulle vara verkga barn, glada, förtroendefulla och vän: j.ga, lekfulla — eller att glädjen, barnatröjden skulle vara ett djetvulens verk. et är dock denna lära man vill inskärpa såsom gällande för -enviss: sort .menniskor — den såkallade sarbetsklassen. Är då en oskyldig glädje synd? — är det syndigt att se gamla glädja sig åt sina barns lekar, el ler åt naturens: prakt. eller: sällskapslifvets nöjen? Detta är orimligt och här, äfvensom vid hela indelningen, hafva de som ifra inen begränsning —de hafva hvarken början iler slut eller något praktiskt möjligt mål iör ögonen. . n Det är och blir omöjligt att göra hela menskligheten till -trappistmunkar och botgörare. Hvad är det då man bör? Jo, man bör göra detsamma, som då man fruktar en öfversvämning. Vattnet, som svämmar, är..i sig sjelft intet: ondt; men det onda uppkommer deraf, att vattnet tar en oriktig väg. Nöjet i sig sjelft är ej något: ondt; blottnär det-tar:en oriktig väg gör det olycka;likäsom vatinet gör vid en öfversvämning. När frågan. är om vatten, skulle man anse för mer än tillåtligt. dumt; om man ville försöka att dämma för hela vattenmassan; men vid frågan-om nöjet, om den verldsliga glädjen, anser man för klokskap att stoppa igenralla möjliga utlopp. Följden af förfarandet blir i begge. fallen, att dammfästena mäste gifva vika. för påtryckningen — och hvart, tar, det då vägen? Man börjar då att-skrika, attsom det intet-vatten: funnes; så skulle ingenssåJan olycka hända — och omicke njutningslastan funnes, skulle. den ej förleda till laster och brott. Men man. nämner ej, att naturen och jordlifvet skulle förtorka-och-blifya ökar, om ej dessa begge: elementer. funnos, och ännu mindre vill man vidkännasgattdet var de dumma fördämningarne som förörsasade olyckan. Men enhvar inser att felet igger deri, utt man. ej..skaffar.aflopp. åt -båll. der ingendera -skulle skada, utan dyärtom sagna. Fe or Man klandrar , med skäl en mängd al de örströelser, som nu. njutas af arbetsklassen om söndagarne ;. men hvarföre äro de sådana, om icke just derföre: att man så-sorgfälligt hindrar denna klassatt kunna mjuta ädlare nöjen? Huru lätt går det icke, blott man väl. Sjukdom-öch lidande äro dåligt säll! skap för evt barn, och ehuru Gudisinöänd! iga barmhertighet för mig öppnat Källor I ill.en fröjd, som stundom, kommer, mig att! med en fransk författares ord utbrista: Jej ;ouffre å en mourir, et .cependant. mavie est un Paradis anticipe, så kan jag icke : begära att detta unga hjerta med ens skall! förs å hvad ett belt lils erfarenhet — ett lif af ovanliga prötningar — långsamt och så småningom lärt mig känna. ! ST Mrs Lifford föll utmattad tillbaka påsin! sudde, men hemtade sig snart åter och ortfor: : Om jag kan utverka åt Gertrud uppfylandet:af hennes önskan, ..skall:-hon se ett evis af tillgivenhet i-detta -bemödande; men hon vet icke hvad det kostar mig; ty ag måste utverka det af en, som — 0, fader! ännu: är detta stolta hjerta icke full-? somligt underkufvadt. Det är så pinsamt utt bedja honom om någonting! j Sådan moder; sådant barn, sade den samle mannen allvärsämt. i! 40, säg icke detta — säg icke detta!4 atrepade hon. SLåt mig. ej tro alt äfven! non skall nödgas .genomgå :ett..sådant.eldprof. på sin väg: till frid -ochglädje, att nåd len måste br sigin:i hennes hjerta ge-t öm den bresch, som själsångesten bryter, ! och. öfver de -kringströdda spillrorha alv varje. jordiskt: -ömhetsband! Men ni..beviljar:ju imin bön — ni far till Woodlands? Pater Lifford rörde sig oroligt i:sin stolsl .og åter en pris och sedan, lik en man, söm: rampressar hvarje ord under pinbänl ens 2 I PE TO Oe NAN SE JES IR SOA 140 DR AR AL