Aftonbladet – 16 januari 1862, sida 3

hända föranledt det större antalet al morbanatiska äktenskap på sednare tider, äfven ibland de regerande furstarne: Redan har Hidens stigande upplysning utöfvat sin verkan på dessa förhållanden och måste väl innan kort trycka sin stämpel på det barbariska matrimonium-ad morganaticum. I I — Ve j Arbetarens söndagsnöjen. (Ur Svenska Arbetaren.) Bland de många besynnerligheter, som iunu från fordna dagar qvarhänga vid vär ,d, är-oförmågan att se något i sin helhet. Man sönderplockar allt i-små delar, för att 1å dem mera, lätthandterliga, mera begripga; men följden blir att man icke förmår handtera dem alls: och ännu mindre begripa lem. Vår tid svajar osäker mellan tvenne alldeles mötsatta och begge lika osanna föreställningar. Den enä är om klassindelvingens nödvändighet — den andra är om ällas Itulikomliga jemnlikhet. Vi begagna. denna Imetod endast då det är-fråga om.menniskosamfundet; men det faller -oss icke inatt så Ihandtera någon :annan byggnad änsemhällsIbyggnaden. Det faller oss icke in att, för att få ettriktigtbegrepp omen kyrka, plocka ner henne och klassificera stenarna i fotstenar, karmstenar, hvalfstenar och alla de olika slag, af hvilka hon är byggd, eller ställa upp frågor, huruvida tröskelstenen är bättre eller sämre än hvalfstenen eller predikstolen vödvändigare än taket o. s. v. Man faller icke heller på den idn att påstå, att en ljuskrona skulle duga till predikstol, eller ena kyrkdörren till altare, eller vara fullkomligt jemnlika sig emellan. Men då vi tala om samhällsbyggnaden — den vigtigaste af alla gör man just så. Man upprältar en rangordning mellan dess olika delar och skiljer med stränghet mellan klasserna, liksom icke dessa, liksom delarne af en kyrka, voro alla fullkomligt lika nödvändiga: för det hela, och hvar på sin plats och för sitt ändamål af lika värde; men måste man erkänna detta, öfvergår man till den andra ytterligheten, eller den att alla äro fullkomligt jemmnlika, så att allihop skulle kunna formera hvaltvet och ingen: behöfva utgöra grunden, som har den lägsta platsen, men icke desto mindre den vigtigaste af alla — emedan vilkoret för byggnadens bestånd ligger just der. Vi hafva trott att dessa anmärkningar icke kunde skada då vi tala om arbetarens söndagsnöjen. Vi se oupphörligen upprepadt något, som lika litet vi som. troligen de, hvilka upprepa det, begripa: etta ord är benämningen arbetsklassen. För att veta hvad något är, måste man kunna bestämma: hvar något börjar och slutar ; men hvar börjar och slutar arbetsklassen? Efter den. enklaste slutkonst kan den ej begränsas af något annat änlathundsklassen — och hvem vill; på fullt allvar, räknas dit? -Om:man så endast och allenast är sin moders -son,: så vill man ändå hetas arbeta — och således sluter man sig till arbetsklassen. Vi tro att hvar-och en, som söker uppfylla sin kallelse: som. :menniska och med-1 bogare, tillhör arbetarnes klass, och såle-! des borde den klassen utgöras af hela menskligheten — som klass verkligen temligen: stort tilltagen. Men det finnes folk, som arbeta medhufvudet, och -dessaanse sig förnämligare än de som arbeta med armarna och händerna. Detta är grunden för den stora klassindelningen. De vilja icke gerna. erkänna att allt ärligt arbete har samma värde, och hvarje ärlig arbetare samma nödvändighet för det -hela: Detta företaller-som en sten. i .kyrkhvalfvet icke ville erkänna! nödvändigheten och-värdet hos en sten i grundläggningen;fastän han ej ett ögonblick skulle intaga sin höga plats. om ej den sed il. nare stödde honom; liksom fotstenen skul äP skadas af regn och snö, om icke hvalfstenen beskyddade honom. Detta olyckliga klassbegrepp leder oupphörligen på afvägar. Man tror att arbets: klassen — den, som arbetar med händerna — bör omplåstras som ett sjukt barn, ati man börsärskilt gradera den upplysning, som den kan tåla, det vetande, den bör fål inhemta — nog af, man uppträder med ettl lika pjunkigt som trycka: förtnynderskapi Detta har alltför länge fortfarit och gjort frid. Eller, om denna höga kallelse förne:; kades och jag kunde få se henne nyttig och : lycklig i e:t eget hem, skulle je ej eftersträfva några verldsliga nöjen eller fördelar 4 för henne. Det ligger mig ej om bhjertat, 4 utt menniskornas ögon skola se hennes såll: synta skönhet, att juveler skola strå!a på hennes panna, eller hennes ögon vinna beundrande skarors kärlek. Jag önskar inga . rikedomar för henne, ingen storhet, ingen : slans, men frid i hjertat och mildhet i känslor, kärlek till Gud och menniskor. Oceh skall denna — hvad var det då kallade den? — denna frukost på Wood: i lands vara medlet att försätta henne i:dettå lyckliga sinnestillstånd? id Ni måste anse mig orimlig; men haf tålamod med mig — ötverse med mig. Jag är så hjelplös — så svag; men jag har; tänkt mycketpå detta. Jag har frågatmig sielfAm sv dot: ware s viket allar:. företän.