Aftonbladet – 13 januari 1862, sida 3

Kan Mary någonsin pröfva: ert tålamod; Mäurice? Endast genom att aldrig gifva mig något tillfälle att finna ett felshos henne; tror jag, svårade han inifrån rummet, der han var sysselsatt att skrifya noter. Ah, -men detsär också verkligen ett stort fel —— kanske det mest retsamrnma ett fruntimmer kan hafva. Vill du ej lägga bort det, Mary. Det är mycket. svårt dör stackars Maurice. Herrar tycka såmycket om att få bannas och hålla föreläsningar. man bör ej beröfva dem. deras små oskyldiga nöjen. Det är sjelfviskt att alltid vara snäll, Fader Lifford t.-ex. huru tråkigt skulle han ej hafva; om jag alltidvore så god som du och mamma. Då har ju Othello ingen! ting vatt göras? Sedan: hon skämtat en stund i denna tony komshon in i rummet. och började gå igenöm nöterna. Öppnande ett häfte med handskrifnå sånger, fästades hennes uppmärksamhet; vid:en som kallades ?Den blinde tillvsin älskatinnav? AY detta er egen komposition?? frågade hon Maurice, i det hon satte: sig ned vid ianot för att-försöka den: Ja, svårade Han, jag skref både orden och musiken efter en bal, der jag sett en blind man; som var förlofvad -.med:en-ung flicka — han tycktes lyssna till ljudet af hennes steg, under det hön dansade med andras? Orden lydde sålunda: De säga att de älskajdeeom dig skåda få; Men ej den blindeskärlekide skänka dig ändå. Af vakade dee fägring denjuta hvarje dag; O, huru kunna dessa väl älska dig som jag? El af dem alla såväl somjag förstår var suck; hvar ton; hvar Nviskning: från dina läppar går;