Aftonbladet – 10 januari 1862, sida 3

tade årorna och lyckades snart lösgöra den från sjögräset och göra den flott igen. Derpå sade han med ett leende: Hvart önskar sjöns eller rättare flodens herrskarinna blifva förd? Framför allt till stranden. Jag har samlat skatter nog for i dag och vill ej äfventyra milt dyrbara lif längre. Han sköt båten till stranden och kastade tåget till Mary; som kommit ned för att möta dem. Derpå hoppade han hastigt ur båten och räckte handen åt Gertrud, som lätt vidrörde den och med ett språng nådde stranden. Hon stod der i skuggan af de mörka alarne, med sin röda kaschmirsshawl vårdslöst kastad öfver axlarne och i handen de breda bladen af neckrosen, hvilka hon Eh ke som solfjäder. Hennes ställning och hela gestalt voro fulla af naturligt behag. Det var något så fritt och glädtigt, men likväl så blygsamt i hvarje blick och åtbörd. Hon hade eti sätt, som var henne eget, att kasta hufvudet tillbaka med detsamma hon upplyfte ögonen och blickade ut så att säga genom de långa ögonhårens fransar, och tönfallen af hennes röst, hennes tydliga och musikaliska uttal voro äfvenledes egendomliga. Jag lyckönskar er att vara hemkommen, Maurice, och hoppas att ni är lika glad att åter befinna er här i landet, som jag skulle vara att få lemna det. Mary och jag hafva ofta talat om er. cOch ni hade en gång den godheten att skrifva till mig; jag skall aldrig glömma det. tKommer ni att stanna här någon tid? Ja, jag hoppas det. Då kunna vi ofta råkas igen. Farväl, goda Mary — farväl, Maurice. Hon drog. ihop shawlen ötver sitt bröst, knöt hastigt -hattbanden och försvann i en