Aftonbladet – 10 januari 1862, sida 3

ehuru du ej ser det sjelf. Att försöka och misslyckas; att falla och åter resa sig är ej likt det stillastående djupet af en slö, död likgiltighet. Maurice, det är en sak, hvarom jag är fast öfvertygad, och jag tackar Gud derför: du kan ej atvika från det goda utan att blifva olycklig.? Då måste du 1 sanning åtaga dig vården om min lycka, min stränga lilla profetissa, annars kommer jag knappast att tacka dig för din förutsägelse.? I detta ögonblick hördes eft plaskande af åror på afstånd, och inom kort kom en liten båt i sigte, hvilken Gertrud och hennes bror ofta brukade begagna när han var hemma, men i hvilken hon nu7för första gången vågat sig ensam. Hennes halmhatt hade fallit tillbaka på axlarne, och de mörkblå banden, hvarmed den var knuten, hängde löst -om hennes hals. Rörelsen hade färgat hennes kinder med den klaraste purpur, och då hon blickade upp till de båda vid brygan, u, plystes hennes ansigte af ett leende, ikt en ros af en solstråle. Upphörande att ro, lät hon båten framflyta efter behag, och den blef snart insnärjd bland sjögräset och neckrosorna. Hon helsade glädtigt och behagfullt Maurice med en böjniug på hufvudet och kastade till Mary en handfull förgät mig-ej, utropade: Se der, du skall få dem alla, utom denna hvita neckros, som jag måste behålla att förvåna pater Lifford med i afton. Men buru skall jag väl någonsin komma ur den här båten? Jag är till mods ungefär som mannen i Molidres komedi: Que diable suisje venue fire dans cette galere. I ögonblicket var Maurice nere vid vattenbrynet, och svingande sig ut med tillhjelp af en gren, hoppade han i båten, fat