Aftonbladet – 9 januari 1862, sida 3

Ja, jag ser dig, hur med lutad Panna drömmande du går: Ja, jag ser, din strid är slutad, Segerkransen enart du får. Anden höjer vingen redan, Allt som blomman tynar af; Och du hviskar: lägg mig, sedan Jag är död, uti häns graf! Ja, jag ser dig: nu du hvilar, Lilja, af en storm förödd, Blomma, böjd at nordans ilar, Dödligt sårad svan, förblödd! Hvar är grafven nu, den gömda, Som du. ville hvila i? Den af alla andra glömda, Der du ville jordad bli? Ingen vet det, ingen enda Känner denna glömda graf: Ingen tänker ens, kanhända, På det löfte man dig gaf, Att få hvila der: istället Har man dig, med ståt och prakt, I det dystra slottskapellet, I familjegrafven lagt. Hjertat kan nog bränna under Marmorsten, hur kall den är: Anden, uti nattens stunder Kan nog vandra fridlös här. Glädjen vingad är, den rymmer Med den sol som lyse den; Sorgen, fastän natten skymmer, Dröjer dock på jorden än. Är det så? får du ej hvila, Irrar derför så du här? Säg mig — ögonblicken ila, Säg mig hvad din själ begär: Någon ros, som kunde blomma -Kansketkring din älsklings stoft? Någon flrigt, som kunde komma Stundom, med den rosens dott?