Aftonbladet – 9 januari 1862, sida 1

VIYCK LIC Dlofa Nygalan N:O 1. : SDR SN ERNOAEIEA AVy TRÄNAR TOTTA ständigheter, hvilka anses förringa vigten af vad som förekommit mot hustru Lindqvist. Denne förvunnetjuf, hvars förslagna och ihärliga bemödanden att vända allt, som i målet örekommit, till fördel för de medanklagade konstaplarne Lindqvist och Wiström och den förstnämndes hustru, samt att skada och kompromettera makarne Norstedt, ingalunda kan anses ha undfallit domstolen, då dess ordförande flera gånger måst tillhålla honom att afstå från det advocerande för sina medanklagade, hvilket af honom under ransakningen oupphörligen försöktes, — denne förvunne tjut figurerar sålunda irådhusrättens utslig såsom fällande vittne iafseende på hustru Norstedt, såsom friande vittne i afseende på hustru Lindqvist. Bland de omständigheter som förekommit mot hustru Norstedt uppgifves nemligen äfven den, att -Jerngren förnekat sig hafva innevarit i kontoret. Såsom ett af de fakta åter, på grund af hvilka 1ådhusrätten icke finner husiru Lindqvist kunna ådömes något ansvar, anföres att tilltalade Jerngren erkänt att hårnålen funnits ibland de fru Steuch frånstulna effekter, hvilka Jerngren den 30 Juli, Soch således långt innan nålen i hustru Lindqvists kofta påträffades, i makarne Norstedts bostad aflemnat.? Vi uppträda ingalunda såsom hustru Norstedts sakförare, och vi lemna helt och hållet derhän huruvida hennes tvetalan kan anses ådagalägga att hon fallit i den snara, som varit för henne och hennes man utlagd, enligt hvad allt som i målet förekommit gifver anledning antaga; vi inblanda oss lika litet i frågan derom huruvida någon medbrottslighet i saken kan anses bevisad eller ej i hvad som angår hustru Lindqvist; men vi förklara öppet och rent ut, att vi anse det upprörande att se en domstol anföra såsom domskäl i afseende på andra persoxA hvad en tjuf finner för godt att förneka eller påstå. Huru domstolen vill förlika detta förfarande med den omsorg, hvarmed den, i fullkomligt laga ordning, pröfvar trovärdigheten af edeligen hörda vittnens berättelser, och det fullständiga ignorerandet af deras utsago, hvilka på grund af tvetalan blifva såsom återgångsvittnen förklarade, det Srstå vi icke, likasom vi ej heller kunna fatta, huru. en domstol kan anse det med takt och skick förenligt att, genom anförande, såsom här skett, af tjufvens uppgift, såsom innefattade den för doms!olen ett tillfyllestgörande konstaterande af ett faktum, kasta skugga på den, som under hela rättegången stått inför domstolen såsom kärande, men icke såsom tilltalad. Det lärer nemligen icke undfalla någon, att i och med detsamma domstolen tillmäter Jerngrens utsago, i afseende på nålens aflemnande i makarne Norstedts bostad, den vigt och trovärdighet, att-den kan anföras. såsom skäl för hustru Lindqvists friande, i och med detsamma visar sig domstolen antaga, fastän det icke utsäges, att Norstedt, men icke hustru Lindqvist, innehaft nålen alltifrån den dag densamma, på tjufvens auktoritet, antages ha blifvit i Norstedts bostad aflemnad. Vi ha från början -gifvit tillkänna att vi icke ämna inlåta oss på alla de detaljer i utslaget, vid hvilka tilläfventyrs fog till anmärkning kunde förekomma, och vi yttra oss derföre icke heller om det mått af koneseqvens som förefinnes i jälsanmärkningars godkännande och underkännande såväl i sjelfva utslaget som i v. häradshöfding Ulrichs reservation.Innan vi eluta kunna vi likväl icke underlåta att med afseende på den hufvudpunkt i utslaget, hvilken vi i går behandlade, framhålla den uppenbara inkonseqvens, som domstolen låtit komma sig till last, då den hållit :konstapel Lindqvist häktad i öfver två månaders tid på grund just af det hans förfarande, somi utslaget uttryckligen förklaras vara lagligen styrkt, men likväl anser samma förfarande innefatta blott en tjensteförseelse af den ringa betydenhet, att den försonas med förlust af fyra månaders lön. Genom ait häkta Lindqvist och låta honom i häkte qvarsitter, antydde domstolen temligen otvetydigt, att den ansåg det, som genom vittnesmålen hade blifvit lagdt honom till last, utgöra urbota brott. Men samma utslag, som förklarar det som vittnena berättat vara lagligen styrkt samma utslag dekreterar — den anklagades frigifvande. Såsom läsaren funnit af v. häradshöfding Ulrizhs reservation, har denne ledamot af domstolen icke ansett Lindqvist öfvertygad om tjufgodsets innehafvande före visitationen: Vi-ha hört sägas att hr Ulrich äfven reserverat sig mot Lindqvists häktning då den beslöts af domstolen. Så föga vi än kunna dela denne ledamots uppfattning af saken i detta hänseende, måste vi likväl erkänna, att i hans friande votum ligger. åt