Aftonbladet – 9 januari 1862, sida 1

genomkorsa hennes själ under de sekunder som förflöto mellan dessa ord af flickan och hennes återkomst in i rummet. Hon hann erinra sig Gertruds utrop: Det betyder rg er hopp!4 — hon upprepade i sitt hjerta detta utrop, men tillade, likasom för att lugna sig sjelf: Han måste komma i morgon.4 Sättande sig bredvid sin mor, öppnade hon brefyvet och gaf henne etttecken att läsa det på samma gång som hon sjelf, men hon hann sluta det ionan mrs Redmond fick reda på sina glasögon. ?Tag det mamma, sade hon med svag ton, jag tycker vi böra vara rätt glada?; och hon gick till fönstret och lutade pannan mot rutan och knäppte ihop händerna, kraftigt bemödande sig att känna sig glad. När hennes mor slutat läsningen och likasom vädjade till henne, var striden öfverstånden, och till svar på den oroliga blick, hvarmed mrs Bodmond. väntade att få höra hennes tanke, beredd till nedslagenhet eller glädje, allt efter som hon gaf anledning till, förmådde hon säga: SDet är mycket bra, älskade mamma. Vi böra glädja oss öfver hans lycka, vi måste sätta den högre än det sjelfviska nöjet att få se honom här; men kanske jag nu förstår, hvarföre man bör komma såsom en öfverraskning för sina vänner.4 Hon försökte le, men försöket misslyckades; en liten snyftning undslapp henne, men derpå gick hon till sina göromål, såsom om ingenting händt. På vägen till sin kammare gick hon sakta in i den, som hon på morgonen med så stor orrsorg ställt i ordning, och bar böckerna och ritningarna tillbaka in till sig: der läste hon om brefvet, som hon första gången så hastigt ögnat igenom. Det var af följande innehåll: 4Min älskade Mary! Jag hade, såsom du z hoppats att vara hos er i afton, att få sitta mellan dig och din mor, att få höra edra älskade röster och betrakta edra älskade ansigten och bar svårt att tro, att detta ej blir af, att sommarmånaderna, som