Aftonbladet – 4 januari 1862, sida 3

HTUMSlat få PpSyCholOSISKL OTOFTKlafliD, att Nad ej vet att härleda densamma annat än från ren lögn, Harsvälbhiv Mss betsnkt. hrmmåjs EN re ÅK Aludsta under som de förtälje? Jag har derjemte anmärki, her oförenlig med Pauli karakter samt med hans ifver för kristendomens frigörelse från den mosaiska lagens stadgar berättelsen i Ap.G. 21 kap. är, der det säges; att Paulus, för att ställa sig inför judarne som-en ifrig anhängare af lagen, till och med hade öfvertagit ett naziratslöfte samt framburit det med fullgörandet af detta löfte af lagen anbetellda offer. Hr M: åter förmår i detta allt allsicke se något oförenligt medhans bexanta ifver för den mosaiska lagens afskafande, utan vill uti detta allt tvärtenrot se ett prof på högsinthett; samt andrager:till stöd härför hens ord i 1 Kor. 9:20: Judarne är jag vorden en jude, på det jag skall vinna judarne. Jag anmärker härvid endast: 4 är att, för att icke väcka förarelse, ler ra sig efter förvillelser, dem man icke kan vryta eller förskingra; ett anna ir atc affirmera och gifva stöd åt det, som man måste erkänna för orätt och förderfigt. Jesus iakttog sjelf fastan och uppträdle aldrig i eförtäckta ord mot densarama, inskönt han nelserna i Matth. 9: 46 och 17 v. tydeg i! kännagaf, hur oförenlig med Guds sann? dyrkan hon är. Att Paulus, som på hvarje ort, der han predikade, örst vände sig till judarne, i början varsamt undvek allt, hvärigeno a deras judiska ördomar mätte stötas; finna vi fullt förenligt med den vishet, hän uti hela sitt apostiakall ådagalade: Att deremot, sedan hän -edan blifvit beryktad såsom den der sökte ösgörå folken ifrån lagen, ställa sig, för att andgå sina landsmäns hat och förföljelser, som en så ifrig anhängare at densamma, alt han till och med gjörde mer än lagen ovilkorligen fordrade — det både värit något helt annat, som skulle lika litet hafva f rliaat sig med hans karakter som med hans apostoliska verksåmhet. Emnt de argumenter, som blifvit anförda ör det påståendet, att det s. k. Johannis :vungelium omöjligt kan vara författadt af len lärjunge; hvilken3 namn det bär, ställer hr M. egentligen blott ett enda inkast, nemligen den emot den rena och sublima sedliga andäån uti hans evangelium och hans bref uppkommarde sfrid, eller det med denna sedlhga ända oförenliga skrymteri, som skul!e belasta författaren till dessa skrifter, ifall förf., hvilken sjelf flerstädes ställer sig som en sådan, som hade stått uti personlig neröring med Jesus, skulle hafva varit en man, som hade sammanskrifvit dessa skrifer först mer än ett hundra år efter Jesu bortgång. Men har då hr M.y sjelf akademisk iärare i teologien, så litet gjort sig reda för, att uti kristendomens första sekler fanns en fraus, som icke allenast kunde kallas utan verkligen var pia? I 19:de seklet går let ej an att som författare ikläda sig en annans person, hvemvet och erkänner icke letta? I kristendomens första sekler åter var detta ingalunda: ovanligt. HrM.-har sjelf härpå anfört ett prof, i det han medzilver, att 16 kap. af Marci Evangelium från och med den 9I:de versen icke är äkta. Nå väll Förf. till detta tillägg gör just detsamma som författaren till Johannis-evangeliet. Han talar till och med icke inågon iärjunges, utan i Jesu eget namn: et kam här uppenbarligen icke: blifva fråga Om att försvåra denna pia fraus såsom moralisktriktig ivoch för sig, ntan blott, huruvida hon sabjektivt för em,som 2jorde bruk af densamma, lät sig rättfärdisas, alltså kunde fvas af någon med full skuld och med en i öfrigt ren och högsinnåd sedlig karakter. Nu äro yäl alla ense i den abstrakta satsen att icke tala osanning, och detta var man redan i kristendomens första sekler bland de kristna. Men rörande den stränga tillämpningen af denna sats är man i denna stund långt itrån ense. Man är ej erse deromt.:ex., huruvida man må meddela en sjuk en sanning, som, långt ifrån att förbättra, endast skulle örvärra hans tillstånd, och många sedoärare skola säkert underssrifvas den stora allmänna och omfattande regeln; att man vid-sanningens Handhafvande såväl som i allt bör vara ledd-af kärleken. Nåväl! om au uti en tid; då auktoritetstron allmänt herrskade inom kyrkan och ännu den: krisiska förmågan att skilja mellan sanning och ljögn var föga uppöfvad, de, hvilka hade stora inflytelserika sanningar att frambära inför verlden; gerna ställde sig under uk toriteten af ett namn, som kunde gifva insteg åt desamma, bör man derföre döma Jem hårdt? Mig förekommer det åtminstone fullt fattligt, att detta stundom kunnat ske med den fällkomligaste sinnets renhet. Dettä är i korthet de erinringar i sak, ull hvilka jäg af hr M:sartiklar fonnit mig appmanad: Allt hvad han i öfrigt förebrår mig är antingen i sig sjelf så omoötiveradt ler afreå föga vigt för saken, att jag kan rbigå det med tystnad. Jag kunde änars t. ex. med hänsyn till mofsägelserna hos evangelisterna rörande den ort, dir Je us efter sin uppståndelse uppenbarade sig r sina lärjungår, blott ermra, att dessr motsägelser ingalunda äro häfda derigenonn itt de sista verserna i Marei evangelium medgilvas vara oäkta, då -Mattheus och ET AR ARLNDNE tt RN