Aftonbladet – 3 januari 1862, sida 3

öfver knäet räckande rock, som ej sluter till vid bröst och hals och i allmänhet saknar knappar och krage. Under denha är: en annan, som räcker ända upp till halsen. På båda sidorna på bröstet å den yttre rocken löpa små sifverbeslagna patronkök, hvilka alltefter egarens välstånd äro likasom rock-kanternas border mer eller mindre rikt prydda. Byxorna äro -röda, gröna eller svarta och antingen af sammet eller siden; derås sidosömmar äro besatta med silfvergaloner; de äro midtpå och upptill mycket för vida, nedtill ganska trånga. I stället för knappar och hängslen begagnas en gördel omkring lifvet. Hufvudbetäckningen är för alla lika och består af en fotshög, till hälften med pelsverk bekiädd mössa. Fotbeklädnaden utgöres af stöflar af röd, gul eller svart färg, hvilkas brokighet påminner om en corps de rallet. De bäras både vinter och sommar ut:n sirun;;or och förfärdigas af qvinnorna, hvilka äfven maste ARN för den öfriga beklädnaden. Väst, hamduk och mancheiter äro naturligtvis obekanta lyxa tiklar för den oförfinade techerkessen. Hvarje wan uten undantag är försedå med en dolk, hvilken han genast vid vppsligandet på morgonen sticker i sin görcel och först då ban på altonen går till sänge lägger ifrån sig. Till och med gossar; som knappt fyllt fem år, vilja redan begagpa sig af denna rättighet. Sabeln, com är instöeken i en läderbal a, är utan bygel och har våra kavalierisablars form. Fästet på sabeln såväl som på, doiken är merändels a sillver, ty vepnen äro hans enda klenoder;,. och han skulle aldrig låta förmå sig att försälja något enda af dem. Gevären, på stocken inlagda med silfver och elfenben, äro alltid mycket dyrbara. Detta vapen hålles alltid högst rent, och likväl har jag aldrig sett någon tscherkess puwea det med någontipg annat än en simpel tyglapp. BSporrar känner han ej-till, han har blott en ridpi-ska, som han sjelf tillverkar åt sig af kreaiurstarmar. bina vapen och sin häst måste mannen sjelf förskafia sig; är han oförmögen dertill, lemna de rikare honom erforderliga medel. Qvinnornas nationaldrägt skiljer sig blott föga från mannens. De bära likaledes ganska vida, ja ännu vida. e byxor än männerna, samt öfver dessa en icke öfver knäet räckande rock. Likasom de turkiska gqvinnorna bära de öfver denna en kappa, d. v. s. ett fyrkantigt tygstycke, bvars ena hörn faller såsom en krage ända ned öfver veka lilvet, hvaremot den framtill är sammanslagen öfver bröstet och räcker ända ned till fötterna. Det rika, svarta håret låta de falla ned på skuldrorna, och afklippa det, då det blir för långt, utan synnerlig noggrannhet. Männerna deremot tycka om sett mycket kort hår, och om de äro i besittning af en rakknif, raka de det helt och hållet af sig; en högst egen smak. De tscherkessiska qvinnorna gå likasom turkinnorna beslöjade; med denna ganska unyttiga prydnad ser man dem dock sällan hemma. Likt osmanernas qvinnor ha de rikare en tjenare (dock icke en eunuck), som följer dem, då de gå eller rida ut. . En ridande tscherkessiska ger för öfrigt en löjlig anblick; non intager nemligea på hästen samma ställning som mannen, hvilket vid landets för ridt besvärliga och farliga beskaffenhet i sjelfva verket är ganska praktiskt. De enda hästar man på denna bergsterräng kan begagna äro icke stora, men ganska starka och af förundransvärd uthållighet. De stå de arabiska icke efterilopp och ridas ofta utan ringaste fodring-hela dagen i ända intill sent på natten. De måste icke sällan klättra uppför och utför de brantaste klippor, der en fotvandrare knappt skulle kunna följa dem. Bitt foder uppsöka de sjelfva om sommaren, och om vintern nöja de sig med hö. De äro fromma som lam, och en unghäst, som dör första gången rides; faler det aldrig in att genom allehanda manövrer kasta sin ryttare ur sadeln. De ridas med en simpel trens, och hela remtyget tillskäres ef oberedda, torkade hudar af tscherkessen sjelf. Sadeln är mycket lik en ungersk bocksadel, och vid ridten lägges ytterligare på honom en med fjäder eller hår stoppad kudde, på hvilken man sitter högst beqvämt; för öfder man alltid med mycket koria stig;glar. Vscherkessernos lefnadssätt är ungefär detsamma bland rika och fattiga. På somma ren hålla de sin hufvudmältid kl. 4 eller 5 på morgonen, d. v. s. man äter kokadt färskt kalf-, fåreller getkött. Derpå äter man söt mjölk (på vintern kokas den) och slutligen basta, hvilken de begagna lika mycket som vi vårt bröd. Under loppet af förmiddagen förtär man flera gånger sur mjölk, derpå åter basta med litet fårost. På eftermiddagen detsamma, och på aftonen förnyas morgonmåltiden, likväl oit med tillägg af äggröra och fågel. De välmående dricka ofta morgon och afton äfven tå (här kalladt schei), och äta stundem smör och bröd, d: v. e. vårt europeiska, i landet fir öfrigt obekanta bröd. Man gräddar detta äfven med honping i en panna och tillreder i panna i alimänset många välsmakande rätter, såsom (. ex. en pudding I:k den engelska. Afven en ypperlig mixpickel af olika köttsorter med tillhörande kryddor tillredes i denna genre. BSpirituösa drycker känner man icke; i stället för vin, öl och kaffe bereder man hlatt dan kk hngah Kär att orhålla dan.