Aftonbladet – 3 januari 1862, sida 3

Mary, med hatten på hufvudet och käppen i handen, föreställande de mordlystna bröderna, störtade sig på Maurice, som alltid kämpade emot för länge och ej ville låta döda sig, hvilket, som Mary anmärkte, var mycket oförnuftigt, när det stod i pjesen, och Gertrud skrek: 4O skona! Grymma broder, håll!4 tills hon blef trött och hes och måste svimma, innan ännu hennes älskare blifvit ordentligt dödad. Sista akten utgjorde likväl Gertruds förtjusning. Hon reciterade förunderligt väl de inspirerade ord, hvarmed OConnors dotter i vansinnet af sin ångest och yran af sin vilda passion öfverlemnar till sina mordiska bröder det standar, som betecknade OConnors makt, och uttalar en förbannelse, hvilken på ett olycksbringande sätt gick i fallbordan på denna stridens dag och som dömde hela deras slägt tili undergång. Hennes ögon flammade, hennes kinder glödde, hela den späda gestalten skälfde, då hon utropade: Till Athunnee då skynden er, Lyft högt ert trotsiga banår! Hur högt det svajar än — likväl En blodskuld hvilar på er själ. Gån dit — och edra truppers fall Så vidt som ljungen sträckas skall. Den dag skall gry, då sägnen blott Kan gissa hvar er boning stått. Uppå er härd skall nässlan gro, Ert namn i glömskans gömmor bo; Död skall OConnors ära blil — — Bort, skynden, bort till Athunnee!? Mången ryktbar skådespelerska skulle ha skördat bifall för den blick och ton af vild hänförelse, hvarmed hon bedyrade: Så visst som hämnden brottet slår, Men dygden genom eldprof går, Så visst ock nu, till Tua och fall, Förbannelfen er följa skall