Aftonbladet – 3 januari 1862, sida 3

En hydda vill jag resa dig, Lånegt skilj.: från banad menskostig. Är cj till föda på. vårt bord Den vida honungskakan gjord? Och jagtens byte hvarje qväll Jag bringar med mig till vårt tjäll. I tredje akten af detta barnsliga drama flydde de tillsammans genom jagtparkens grönskande gångar, och hennes fötter tycktes knap,t vidröra gräset der hon ilade fram, upprepande: Din blick mig lyser, då vi fly I natten under månlös sky. Sedan stannade de under några hasselbuskar och byggde sig en hydda af deras grenar; och han gick ut med knif och spjut att följa villebrådets spår, och hon beredde hans aftonmåltid och sjöng sedan för honom om sällheten i denna ensliza fristad: För liten fågel, som ur bur Har sluppit ut i Guds natur, Den öde skogen mest är kär, Ty inga snaror finnas der; så ck i denna enslighet , Vår kärlek först sig tryggad vet, Ej hatets blickar här oss nå, Vi skåda blott hvarann, vi två. Sedan kom fjerde akten med sin dödsseen. Huru tragisk de alla funno den! I ett gammalt ihåligt träd sulo de, Gertrud med fingret på munnen och de mörka ögonen skyggt spanande omkring sig. Derpå hviskade hon, närmande sina läppar tätt intill Maurices öra: Btt jagthorn! himmel, stå oss bil och han svarade i samma ton: Det är blott barnens vilda skri.X Derpå gjordes stora ansträngningar alt uppegga en gammal hund, som blifvit pressad till tjenst att spela den trogna vindthunden, som spritter opp och lyssnar; men detta misslyckades vanligen, och Edzar och