Aftonbladet – 3 januari 1862, sida 2

Men kristen kan. man icke vara, en upp-! riktig ärlig kristen kan man icke vara, om man icke i allt hyllar den kyrkliga ortodoxien. Mycket uppriktigare och mycket mera aktningsvärdt handlade man, säger Svensk fyrkotidning, om man sade rent ut, att man nog ser, huru bibelns författare och Kristus sjelf trodde på Kristi gudom,: men alt man för sin del hvarken tror på I Kristus eller på bibeln och derföre är ange-; lägen att såsom en gammal skadlig, för den i nya tidens upplysning hinderlig fördom undanskaffa icke allenast qvarlefvorna af kai tolsk vidskepelse och hierarki, utan kristen: domen sjelf. Talade man på detta sätt, så i förde man åtminstone ett språk, som kunde: förstås, och hvarigenom man beredde sig möjligheten att med sina motståndare kunna j inlåta sig 1 ärlig strid; då man deremot ge-! nom sitt nu iakttagna förfarande endast bidrager att i ett nät af falskt och bedrägligt sken insvepa och intrassla förhållanden, hvilka framför alla andra för den allmänna välfärden skulle behöfva vara rediga och klara.4 Ja, det är en oerhörd skada, att den sanna protestantismens vänner ej vilja släppa det evangelium, som apostlarne i Jesu namn gingo ut i verlden att förkunna, att de ej vilja släppa den ovärderligaste skatt för menn skoandeh. Iannatfall kunde den kyrkliga hierarkien med hopp se framtiden till mötes. Det återstode då för de nådehungrande själarne intet annat än att kasta sig antingen i den stela ortodoxiens Her i läseriets armar. Nu åter är hennes största bekymmer, att möjligen presterna sjelfva äfven kunna fat:as af en reformatorisk anda och vilja upphöra att vara blotta eftersägare af längesedan förflutna århundradens dogmer; och detta är hvad Svensk Kyrkotidning framförallt vill förebygga. Till den ändan vill hon förbehålla domkapitlen, ty dessautgöra aaturligtvis enligt henne kyrkan, den mest oinskränkta makt att afsätta dem, som icke äro trogna genljud af det gällande systemets läror och principer. Hon uttalar i ett riktigt argumentum ad hominem den kyrkliga hierarkiens anspråk i detta fall. Hon säger: Om någon t. ex. ville påstå, att allsintet hinder borde möta för hvem som helst, eiuru han hyste och offentligen uttalade mot Aftonbladet rakt stridande politiska grundsatser, att i detta samma Aftonblad såsom politisk skriftställare vara medarbetare, så skulle man visst, och det med skäl, undra, om ej den, som gjorde ett slikt påstående, vore på väg att mista förståndet.4 Alltså på ingenting mindre gör hon anspråk än att, på samma sätt som den enskilda tidningsredaktören afskedar en medarbetare, sans facon skilja hvar och en från embete, som vågar göra det minsta inkast mot det rådande systemet och uttalar detta som den naturligaste rätt i verlden. Det hinder för utöfningen af dennå rätt, den allmänna opinionen och den stigande religiösa odlingen lägger, kallar Svensk Kyrkotidning på sitt språk despotism, ja, den argaste despotism. Hon börjar redan märka, att för medvetandet af den rätta andan och den frihet, som tillhör kristendomens väsande, de gamla kyrkliga tvångsbanden icke i längden kunna bestå; och denna andliga makt, för hvilken den kyrkliga oandligheten, naturligtvis under uppblåsta anspråk på andlighet, en gång måste vika, den är för henne en despotism, hvars välde hon med förskräckelse motser. Ja, hon uttalar helt öppet, att det närvarande kyrkliga tillståndet omöjligt länge kan fortfara. Ettdera måste inträffa, menar hon, antingen att de kyrkligt frisinnade utträda ur statskyrkan och bilda frikyrkliga församlingar, i likhet med det som skedde på 1840-talet af ett litet fåtaligt parti i Tyskland, eller, om detta icke blir fallet, utan i stället från styrelsens och domaremaktens sida kyrkans embetsmäns öppna gensägelser mot kyrkans lära blifva tolererade och försöken att straffa dessa gensägelser förhindrade, en långt djupare brytning ske. Vi hafva då of lbart här att vänta samma skådespel, som Skottland såg för ett per årtionden sedan — det nemligen, att aationalkyrkan öfvergifves af en stor mängd bland sina trognaste tjenare och vänner. Men då nu intet tecken till några frikyrkliga associationer hos oss visat sig, och ai den riktning tänkesättet på de sednare åren tagit allsintet utträdande ur den allmänna kyrkan synes vara att befara af dem, som oitälska för religiöst framåtskridande, återstår således endast det sednare alternativet. Nåväl! det skall i sanning blifva ett stort och högtidligt Sskådespel? att se vår kyrkliga prelatur, med Svensk Kyrkotidnings herrar redaktörer i spetsen, oedlägga sina embeten och uppoffra sina kyrkliga emolumenter, sina tionden,sina prestgårdar och sina presterliga privilegier, för att med sina anhängare bilda dissenterförsamlingar, ja, enligt den religionsstadga de sjelfva varit med om att stifta, underkasta sig examinering och varning, för att ens ega rätt att utträda ur Spationalkyrkan. Det skulle vara en sedlig uppoffring och en försakelse, som man aldraminst kan vänta aig af dem, som bygga kyrkans bestånd på domaremakt och regeringar, och Svensk Kyrkotidning får ursäkta, att vi tills vidare anse de framkastade orden allenast för en stor fras, tillgripen för att dermed imponera. När Adam gräfde och Eva spann, Hvar fanns väl då någon adelsman ? Då hon blef äldre, ; af hon pikar åt heraldiken, skrattade vanvördligt åt sköldemärken, framstälde brydsamma frågor till pater Lifford, angående verkliga värdet af sådana företräden ur religiös synpunkt; un