Aftonbladet – 3 januari 1862, sida 2

i lydan, samt visa, huru den Hel. Skrift uti omI tvistade artiklar i alla tider blifvit förstådd af i den lärare i Guds församling, som då lefvat. : Men det dröjde icke länge, innan dessa re; formationens grundsatser åsidosattes och hela i protestantismens anda blef förgäten. Prote; stantismen blef en ny papism, blott deruti skiljande sig från den Romerska kyrkans, att denna i stället för det Tridentinska mötets lärosatser satte sin egen kyrkas bekännelseskrifter såsom en oföränderlig norm för hvarje kommande tid. Af denna papistiska i surdeg lida vi ännu, och utan vidblifvandet laf en sådan norm kan Svensk Kyrkotidning l icke. tänka sig ett kyrkligt samfund. Inom ett sådant kyrkosamfund kan natärligt ingen diskussion och ingen fri pröfning och utveckling af de fortplantade lärorna ega rum, och lika litet i sjelfva verIket äfven någon sann tro och öfvertygelse. Ty huru önskligt det må vara, att hvar och en af hjertat tror de läror dem han bekänner, så måste dock kyrkan sjelf åtnöja sig med den blotta utvärtes bekännelsen. Yppar sig ett tvifvel, hvilket väl annars är ett villkor, att mar må komma till fasthet i tro och öfvertygelse, så vet hon intet annat meidel att tillgripa deremot än att näpsa och förqväfva det genom lagens arm. Förr höll vår kyrka sålunda hela kyrkosamfundet tillsammars, näpsande genom landsförvisning. förlust af arfsrätt, ja fängelse, ja äfven lifvets förlust, både lekmän och klerker, som vågade röja det minsta tvifvel på ofelbarheten af hennes läror; numera, sedan hon förlorat dessa verldsliga medel och äfven bannets åskstrålar förslöats, har hon måst lemna lekmännen åt sitt öde. Men presternz skola ännu utgöra en underdånig hop, som endast eger omtugga hvad man för 300 år tillbaka talade och tänkte. Och om de sedliga verkningarne af lärorna, om folket förfäats eller tager till i religiös och sedlig odling och kunskap, om tro och öfvertygelse befästas eller tvärtom, under larfven af kyrkTig rättrogenhet, skrymteri och hemlig ötro, med häraf härrörande förderf oeh löslighet i sederna, innästlar sig, härom är lika litet någon fråga, allenast den rena läran upprätthålles. Vi vilja förtydliga detta genom exempel. på samma gång som vi förklara vår egen motsatta uppfattning af principerna för ett kyrkligt samfund. Vi välja härvid just ett. som den Hallinska saken sjelfmant erbjuder. Kyrkan har, som bekant är, i alla tider lärt, att Kristus var Gud och menniska i en person. Men huru detta är itt fatta, härom har kyrkar hitintills icke blifvit ense. Hon har å ena sidan aldrig gått derhän, att hon förnekat hans menskhghet, men å den andra sidan tillagt honom en gudom, som ingaunda förlikar sig med sann mensklighet. Men om nu någon skulle tycka sig uppå letta sätt bäst kunna fatta och förlika dessa motsatta egenskaper, att han i honom erkänner den rätta menskliga urbilden, till hvilken äfven gudomsväztendet hörer, så vidt som detta förlikar sig med den menskliga ändligheten, ja till och med anser den gudom, som de kyrkliga dogmerna tillägga honom, fabulös och orimlig, samt äfven menlig till sina verkningar, så kunna vi för vår del väl fatta, liksom en rik erfarehhet bestyrker det, att detta kan ske med den största hängifvenhet för Kristus, att man kan omfatta hans ord som hela mensklighetens lif och ljäs samt i ettlefverne uti hans sinne och anda erkänna det enda lif, som gör oss saliga och hvarpå all verldens väl hvilar. Ja, det vore äfvenledes lätt att visa, att man för ett sådant uppfattningssätt kan tyeka sig hafva god grund bibeln. På samma sätt fatta vi ganska väl, att man kan betvifla, ja rentaf förkasta äfven andra kyrkliga dogmer, utan att detta gör en till en okristen eller gör en ovärdig att bekläda presterligt kall, såframt man lifvas af Kristi anda. Den tro, på hvilken Kristus sjelf byggde sin församling. är heller ingen intellektuel tro, eller en tro på vissa dogmer, fastställda på det eller det kyrkomötet eller nedlagda i den eller den bekännelseskriften, utan en tro, som omfatias med fröjd och förvissning af menniskans religiösa sedliga medvetande, som genomsränger hela hennes lit och varelse och vi-1: sar sig praktisk verksam genom kärleken. Detta anse vi för hufyudsaken. Om någon prest skulle lefva på ett förargelseväckande sätt, eller i sjelfva lärans förkunnnande förhåller sig så oskickligt, att han väckte anstöt, oro och bekymmer hos den församling. hvars uppbyggelse och sedliga förbättring han är satt att befrämja, så skulle vi vara de första att förklara en sådan prest ovärdig sitt kall. Men en viss frihet i sjelfva lärans behandling, eller en obehindrad rätt att uttala åtminstone i skrift och i det enskilda meddelandet hvad man sjelf tänker eller anser för sannt samt, såsom hr Hallin i skrifvelse till domkapitlet säger sig hafva haft för afsigt, söka bringa omtvistade läropunkter under diskussion, anse vi till och med nödvändigt för sjelfva lärans utveckting och fortsatta rening, och kunna icke annat fatta än att, såvidt man härvid stöder sig på bibeln, man härmed förblifver protestantismens princip fullt trogen: Skulle meningar härunder äfven låta höra sig, som befinnas omogna, ogr. ndade och förkastliga, så äro vi fullt öfvertygade att den kristna anden, som är sanningens ande, nog skulle aga makt att borirensa dessa och mer än bota all skada de möjligen kunna åstadkomma. Men huru dömer i detta fall Svensk Kyrkotidning? Fordom dömde man till hel vetets eld hvar och en, som afvek den rinSKETT SR SADE ALE ROTTNE AR RAT ÄRTER AN och antogs som en systematisk grundsats M ett sinne som det på detta sätt sammansrympte ehuru det ej kunde förgifta det. Men det fanns ett annat sinne och ettan-: lat hjerta af en helt olika prägel med Edkons, som visserligen tog intryck, men aldura hälla a om ner tt RR RA ne RANN ba