Aftonbladet – 3 januari 1862, sida 2

var en blid, ljuslockig gosse, hvars jemna glädtighet inga allvarsamma ansigten kunde förjaga och intet enformigt lefnadssätt rubba. Böjlig och läraktig emcttog han villigt hvarje intryck och tillegnade sig omedvetet aila de åsigter hans fader lade i dagen. Om mr Lifford hyst någon varmare känsla för nägnding i verlden, så var det för sin son. Han talade med honom om hans förfäder, hans stamgods, de särskilda ärebes tygelser, som visats hans familj i fordna tier; de förbindelser, de ingått; de historiska urkunder, der deras namn voro inristade; det höga anseende, hvari de stodo hos alla, som uppskattade det sanna adelskapet af en urgammal ätt framför den lumpna äran af en modern titel; och barnets stora blå ögon vidgades af häpnad och beundran öfver storheten hos alla Liffords, som någonsin lefvat, nu lefde och skulle komma att finnas härefter. Han kände en oskyldig förvåning öfver att sjelf tillhöra denna framför så många andra gynnade slägt och ett upprigtigt medlidande med, alla dem, hvilkas förfäder ej hade varit korsfarare, hvilkas vapen var bristfälligt och stamträd ofullständigt. Det låg sanning och godhet i detta barns karakter; och om det I hans faders lärdomar hade funnits någonting beslägtadt dermed — en anstrykning af känsla eller en gnista at entusiasm — kunde de hafva upptändt en ädel ärelystnad och, om också i vissa hänseenden illusoriska, likväl hafva meddelat en lyftning som räddat mången. illusion från förakt och förädlat mången villa. Noblesse pbliges — detta gamla fransyska valspråk — skulle hafva blifvit en källa till ädla -änslor, en sporre till upphöjda sträfvanden, men nvögmod i dess kallaste och oböjligaste form, dess krassaste anda inlärdes som en lexa