Aftonbladet – 3 januari 1862, sida 2

STOCKHOLM dou 8 Jan. Svensk Kyrkotidning om kyrkoherden Hallins afsättning. T I denna riksbekanta sak har ändtligen äfven Svensk Kyrkotidning tagit till orda. Dock vill hon icke utlåta sig, huruvida Strengnäs domkapitel i formelt hänseende rätteligen förfarit, d. ä. huruvida det handlat i ölverensstämmelse med lag och författningar i sitt förfarande mot kyrkoherden Hallin eller icke — en sak, som då det rörer förlusten af embete och alla dermed förbundna rättigheter och förmåner, väl icke kan vara af underordnad vigt —, nej, det är endast saker af en större och allmännare betydenhet, som föranledt hennes uppträdande. Det är emot de företeelser, som inom den offentliga diskussionens område al domkapitlets utslag blifvit föranledda, de allmänna grundsatser, zom under denna diskussion blifvit uttalade, som hon vänder sig. Nå väl! vi neka icke, att det Hallinska ret har en allmän sida, som är af e örre betydenhet än den, buruvidg e utlig embetsmyndighet vid ådömencs äl embetets förlust mot en gammal man handiat lagenligt eller icke, en sida, hvilken just genom detta mål blifvit bragt under diskussion, nemligen den, huruvida en prestman genom uttalandet af sina inkast mot eller tvifvel på någon kyrklig dogm, det må nu hafva skett i någon till domkapitlet ställd eller på trycket utgifven skrift, må anses saker till ett brott, som medförer embetets förlust eller ens i något hänseende brottslig. Det är just denna fråga, hvilken Svensk Kyrkotidning, förutom andra kyrkliga organer, anser för en vitalfråga för kyrkan, och vi neka icke, att hon på visst sätt det är. Och då hon ställt denna fråga till pressen. upptaga vi med några ord den utkastade stridshandsken, så mycket mer som Svensk Kyrkotidning helt företrädesvis tyckes hafva vändt sig mot lektor Ljungbergs artikel och emot vår tidning. Det är en bekant sak, att reformatoferna sjelfva ingalunda ansågo reformatiorens verk såsom för all tid afslutadt med det som de gjort. De hänvisade till den Heliga Skrift såsom det enda rättesnöre i trossaker, och då de derjemte i korta bekännelseskrifter framställde sina egna läromeningar och hela den nybildade församlingen till dem anslöi sig, så var man likväl så långt ifrån att tillerkänna dessa ett i jemnbredd med bibeln stående anseende, att det i den mer än 30 år efter Luthers död utgifna Formula Concordie uttryckligen förklaras: Men symbola eller bekännelseskrifter och andra skrifter hafva icke makt att döma, ty denna myndighet tillkommer allena den IHcl. Skrift, utan de bära ällenast vilinesbördom vär lära och hennesutl