Aftonbladet – 3 januari 1862, sida 2

IGT GI LEVE SSRFRESTITTA AFCAR Ufa AEPSTEe no BESGER AT ks dan förhanden, då man gör andra fordringar på dem som skola handhafva prestbildningen och den kyrkliga styrelsen. ere Rörande den Manderströmska noten och åtskilliga andra saker, hvarom blifvit ordadt inom norska pressen med anledning af den tilländagångna ministerkrisen, meddelas i de sednast hitkomna norska tidningarne åtskilliga närmare upplysningar, som äro af intresse. Under den tid som brytningen mellan norska regeringens ledamöter var föremål för åtskilliga uttalanden härilandet tycktes flera tidningar taga för alldeles afgjordt, att hvad som gifvit norska statsministern Sibbern anledning att afträda från sin plats skulle ha varit, att norska regeringen i Kristiania skulle hafva i sitt svar på svenska justitiestatsministerns framställning rörande revisionssaken utlåtit sig på något för Sverge och för unionskonungen förnärmande eller kompromet terande sätt samt att hr Sibbern lemnat sin befattning derföre att han ej velat eller kunnat inför konungen föredraga så beskaffade utlåtelser. Om deras lydelse eller syftuing har man ej. känt annat, än att de sårande punkterna skulle ha bestått i åberopanden. dels af en från utrikeskabinettet aflåten not vill fremmande makter rörande Anckarsvärdska motionen och dels af enskilda samtal mellan de svenska och norska statsrådena i Kristiania. Icke förrän i de sednaste dagarne har det varit kändt, huruvida norska regeringen citerat den ifrågavarande noten eller de antydda samtalen, eller. huruvida i endera af dessa punkter legat någonting för Sverge förnärmande. Denna obekantskap med de mellan norska regeringen omtvistade punkternas verkliga innehåll har emellertid helt naturligt föranledt nämnda antagande, att dessa punkter skulle innehålla förnärmelser mot Sverge. Att så icke var förhållandet borde mån visserligen kunnat sluta redan af den omständigheten, att konungen tydligen icke ansåg de ifrågavarande yttrandena vara af sådan beskaffenhet, då han, efter att af exc. Sibbern ha erfarit divergenspunkterna, beviljade denne hans till följd deraf begärda afsked och erbjöd statsrådet Birch-Reichenwald att bli:statsminister. Det var först då den sednare bestämdt vägrade att mottaga befattningen och konungen sålunda befann sig i verkligt bryderi för att kunna rekonstruera ministeren, som han:företog resan till Kristiania. Det är emellertid af intresse att lära känna det verkliga sammanhanget, och vi lemna derföre efter CAftenbladet en redogörelse derför, af hvilken framgår att hela meningsskiljaktigheten inom norska regeringen icke angått några utlåtelser i det norska betänkandet om Sverge eller om tvistefrågan mellan de förenade rikena, utan endast varit en enskild grannlagenheisaffär mellan hr Sibbern och norska statsrådsledamöterna i Kristiania, och helt och hållet vändt sig omkring hr Sibberns och hans kollegers olika uppfattning af hvad som är passande eller icke passande i formelt hänseende, uti 8. k. Regerings-Indstillinger?, Man har påstått, yttrar den norska tidningen, att de tvenne omtvistade hädtydningarne skulle medföra våda för det goda förståndet mellan de begge rikena. Således skulle en sådan följd uppstå deraf, att man i Norge visade sig känna tillvaron af en sådan not, som den utrikesministern 1 Nov. 1859 aflät till alla kabinetter. ; eHvad innehöll då denna not — fortfar bladet — som skulle kunna medföra, att alla vänner af föreningen mellan Sverge och Norge måste hålla den dold och isynnerhet icke finge nämna den så, att det svenska statsrådet eller den svenska utrikesministern får höra, att man känner dess tillvaro? Är det då ett brott eller kanske till och med en dårskap, som utrikesministern begått genom denna not, men som han begått af patriotism mot Sverges rike, så att Sverges folk icke utan förbittring skulle kunna höra norske män häntyda på dess tillvaro?! Den Manderströmska not, hvarom här är fråga, blef i November 18597) genom norska regeringen meddelad Storthingets president och af denne uppläst för det församlade Storthinget då det skulle taga under behandling de kungliga Pro pesttonerna om förändring i grundlagen och riksakten samt ståthållaresaken. ; s Utrikesministern ville således den gången icke hålla sin not hemlig; och det var hans mening att kännedomen af noten skulle Wå Sålunda omkring en månad efter sedan den Anckarsvärdska motionen blifvit ka ö . B:s red. PR dotter till en enka, som bodde i Stonebouseleigh och hvilken han känt i flera år, al ulla sara dan hästa. hialnen. 1 danna eve.