Aftonbladet – 2 januari 1862, sida 3

nicht! Maestro Ferretti var en ofantligt lång karl i grå rock, med svart stångpiska hängande ner på nacken, och under det han gaf eleven: lektion, suto hans gamla hustru med en mops på knäet samt dottren Doris, en redan passerad gekönhet, i rummet bredvid i skuggan och applåderade. Han var neapolitan och hade en stor tanke om sångens konst, mot hvilken hvarje annan var intet. Då Oehlenschläger yttrade sitt fasta beslut för honom att bli dramatisk konstnär, sade han: nå, så gå då! gå då och blif uno miserabile comediante!? En gång skulle ban se på rum åt sig och hade till den ändan uppsökt en våning, som stått annonserad; sedan han noga sett sig omkring der, utbröt han: för en bonde är det för mycket, lör en borgare är det nog, men för il professore del Ferretti är det för litet; Ändtligen d. 135 Dec. 1797 debuterade den unge Oehlenschläger, efter erhållen ändamålsenlig förberedelse, som Fänriken i stycket af detta namn. Utseendet hade han helt och hållet för sig; han var en ung, särde:es vacker man med en frisk hy, herrliga ögon, ädla drag; men deremot visade det sig svart, alt han med afseende på hållning på scenen, fr:het och lif, var temligen objelplig; han var styf, disträtt och blyg nästan som en ung flickz. Hans andra debut var löjtnant King i Todes tSöofficererne4; äfven den gick olyckligt, dock tröstade han sig sjelf med att publiken åtminstone hade funnit hos honom en vacker organ och dikiion?. Han lyexades endast obetydligt bättre som Torben Oxe i Dyveke, vann deremot något bifall som Cederström i Kotzebues tArmod og Höimodighed4, men kom dock under allt detta snart öfverens med sig ejelf om att han råkat in på en bana för hvilken han ej var ämnad. Detvar ivå ting, som han omöjligt kunde finna sig i: subordinationen och utanläsningen af tråkiga roller. Ett par år höll han ut, men omsider 1799 ingaf han sin afskedeansökan, hvilken direktionen fann billigt att genast bevilja honom. Han hade emellertid under denna sin sceniska tjenstetid vunnit ett; det var den blifvande dramaturgen — så anmärker ban sjelf på ett ställe, — som hade lärt känna teatern, liksom byggmästaren behöfver känna sina murare och sitt timmermansfolkt.