Aftonbladet – 2 januari 1862, sida 3

VV Je Gehlenschläger som skådespelare. (Ur Skandinavisk Gazette.) De flesta af våra läsare torde hört omtalas, många hafva dock måhända glömt det eller icke lagt synnerlig vigt derpå, att Adam Oehlenschläger, Danmarks store skald, densamme som numera ses reproducerad i bronzen, sittande på Anneplads i Kjöbenhavn med blicken vänd rakt emot herr hofurtekrämmer Beens granna butik, ett ögonblick i sin ungdom höll på att för allo slå de poetiska funderingarna ur hågen för att i stället om möjligt blifva en första älskare i reserven. Han var ännu knapt 18 år gammal, han hade dock redan haft en olycklig kärlek just inom teaterverlden — den f.rtjusande skådespelerskan Maria Smidt, hvilken en vacker dag, måhända till och med helt okunnig Qm den romaneska skolgossens platoniska tillbedjan, gifte sig med en annan! — han hade från barnsben älskat skådespel öfver snart sagdt allt, hans poetiska snille, rikt på expansiv kraft, men ännu famlande och sökande, gjorde honom otålig efter att prifva sin eka inom konstens område och han trodde sig hafva funnit sin bestämmelse, då han en morgon, bäst han satt vid sir lexa och t ödosamt öfversatte den grekiska texten till Pauli Romwarebref på latin, fick den plötsliga inspirationen att gifva studentexamen på bäten och gå in vid scenen: Den unga Adam slog nya testamentet ihop med ett utbrot af segerglädje — han hade git sitt parti. Han begar sig genast till sin far, för att meddela honom sitt beslut, och han lyckades utan svårighet vinna denaes bifall; Fadren Oehlenschläger talade för sonen med teaterdirektören, öfverhoftmarskalken Hauch, och en viss dag bestämdes, då aspiranten borde infinna sig för tt presenteras för sin blifvande chef. Detta var i året 1797. Helges4 skald har i sina Erindringert sjelf beskrifvit sin första cour hos.den kongl. caterdirektören. Han hade naturligtvis gjort sin toileft så utsökt och elegant som möjligt; af sin mor hade han fått låna en guldring föratt bära i halsduken efter den tidens mod; hons långa, svarta hår hade! blifviv flätadt i peerme Flettert och uppstucket i nacken med en liten kam. MHauch sände honom htet förut, mottog honom med nycken vänlighet, föreställde honom att han säkert skulle finna många svårigheter på sin nya bana, att han ej kunde vänta sig synnerligen stort appointement till att börja med, 0. 8. v.; men då den unga Adam förslarade, att detta in alunda afskräckte hoaom, tillät direktören honom alt åtminstone probera sina krafter; dock borde han först så igenom en skola för instrukför Rossing, ära sig fäkta och dansa för att få någon pli, samt — gå med handskar, enär han hade alltför röda händer, för att från bräderna visa sig för en vördad publik. OehlensclMäger måste alltså först begifva sig till en handskmakare och derefter få sig ett par dahsskor; det var de något besynnerliga preludierna för en ung man, som hade väntat sig att kunna, som han gick och stod (i alla fall snarare med kothurnen, än med skor och strumpor) träda in i konstens helgedom. Han fick till danslärare svensken Dahln, en utmärkt balettvirtuos, hvilken år 1791 för sin bildsköna fgurs skull (1) måst formligen flykta från Stockholms kungliga opera (Öehlenschläger talar icke härom, men affären tillhör på visst sätt Gustaf d. 3:djes intima historia) och derefter hade blifvit anställd vid den danska teatern; den unge eleven gjorde snart framsteg i menuett, hvilken dans tycktes honom vara liksom en stum kärleksscen; deremot kunde han icke förlika sig med angläsen och ,valsens yra lek kunde han icke tåla. Han lärde sig samtidigt härmed hugga och sticka med värja för en viss Ems, en släng, godhjertad huggare?, en preussare från Fredrik den II:s tid, eamt tog äfven lektioner i sång, först tör Zinck, sedan för den italienska sångläraren Ferretti. Det hände sig att Oehlenschläger en och annan gäng försummade Ferrettis Jektionstimmar, emedan han bodde temligen långt borta, och den italienske mästaren betraktade honom derföre som en lätting, ehuru de båda eljest: kommo mycket väl öfverens. SAh Ölenslegero — sade Ferretti ofta på sin tysk-italienska patois — magno ingenio, aber Faulenzer!4 Eleven ville gerna tala med honom om Nordens gudar och visa honom sin hemmastaddhet: den nordiska mytologien, men Ferretli af. bröt honom då med ett da haben Sie ja