Aftonbladet – 31 december 1862, sida 3

LJ YLLIU: Cb URRTR t USER VDA Cb LUBE ; mera föryngrande kraft än i dedördaste oc) Hide r d de en af de ort till 1 nande an akademiska allbefarna landsvägarne, de vederbörliger ; hallstämplade manörerna, producera någon. Yi ting nationelt, någonting som bär den or tj ginella pregeln dels af hans egen geniali i Individualitet, dels af naturen och folklifve i hans hemland. Och just derföre äro alle ti de virtuoser och dilettänter, som inom kon. -Ibtens område kunna kallas för trångbröstade vi metodister eller hvilkas hela förtjenst ligi ger uti.en större ellers mindre grad-af tekLen färdighet och några nödtorftigen instui derade teoretiska schemer, genast färdiga tatt rynka på näsan åt Ole Bull och med Iden der oefterhärmligt öfverlägsna förståI bigpåareminen kalla honom för en charlalan, den barbar och mera dylikt: Ole Bull hör i det eller vet de; hån ler deråt och bryr Isig föga derom, lika litet som Geijer och ÅN och de öfriga först uppträdande tiktarne af den götiska skolan brydde sig om, att den tidens akademici beskyllde dem I för att vilja återföra barbåriet och låta all i mak gå under, lika litet som Napoleon gcf bkt på det hån, som de erfarna och i alla militärtjenstens finesser durchdrifna österrikiska generalerna slungade . emot denne lille korporal?, som besegrade dem tvertemot alla krigskonstens reglor. Ole Bull är, söm sagdt, mycket lugn i detta hänseende. Det verkligt nationela inom konsten har ett sådant bebagy att det bör sig oemotståndligt gällande hos folken. e stora kulturfolken ha icke den ringaste uppmärksamhet för våra mer eller mindre lyckade imitationer efter dem; deremot tgna de sin aktning åt det verkligen origi hella och egna, som hvarje nation kan uppvisa; de se med nöje taflor, som ge en orii ginel afspegling af ett främmande folks naj tur och folklif; de lyssna med spänd upp ; märksamhet på :ångerskan, som sjunger sitt lands folkvisor; de egna stormande bifall ät lonkonstnären, som i sina skapelser förstår. ått idealiseradt återgifva de sköna och ka rtakteristiska elementerna af folkmusiken. Öfverallt, såväl på drottningens teater i London som längst bort i den amerikanska vestern, har; man: med beundran lyssnat till Ole Bulls Seeterbesög och Norges Fjelde, derföre att man klart kände, att det icke var några med svett och möda hopkomna produkter från den musikaliska studerkammaren, utan någonting egendomligt och ursprungligt, någonting som framqväller från ett-folks lifsgrund: I-Norge finnes en högst karakteristisk folkmusik, hvars förnämsta representant är den bekante Möllarguten, den numera gamle violinspelaren på Haukelidfjellet. Ole Buli har i viss mån studerat denne folkspelman, han har flera :gånger lockat honom ned från sin fjellbygd, för att låtå honom spela inför städernas publik, och han plägar med en viss melankolisk entusiasm tala om honom och erkänna det omöjliga uti att fullkömligt kunna återgifva hans spel. Dettas karakter beror på det egendomliga i hans personlighet, hans fantasi och hans tro. an tror fullt och fast på alla de S sägnerna och visorna, på Huldren, Jötulen och på alla andar i fjäll och skog och fors; näturljuden i vattnets porlande eller forsande, i skogens sus eller i höststormarne bli för honom till personliga väsenden. Då han spelar — så förtäljes det, ty vi ha icke haft tillfälle att höra honom — griper han något motiv ur de gamla poetiska sagorna. Detta utvecklar han! i långsam rytm, blandar flera motiver deri, uti skenbar oordning, men förstår alltid att beherrska samtliga bilderna och föreställningarne. Medan detta spelas — den. s. k. Tougdansen — sitta alla tysta och stilla. Derefter blir musiken lifligare; i konst rens fantasi träda sägnens och diktens gestalter och händelser tydligare fram, blanda sig om hvarandra och växa genom hans egen poetiska fantasi. Det är den mest! nationella musik och dans som man kan tänka sig. De gamla föreställningarne, som lefva hos folket, tränga sig fram genom musikens besynnerliga otydlighet, som dock . så bestämdt och energiskt talar till sinnet. j. Dansens rytmer blanda sig med barndoms-. minnen, med traditionens poesi, med naturljud från fjell och skog och elf. Det är icke Möllarguten, som först skapat denna musik; arten är sammal; det är någonting traditionelt från förgångna tider, som lan blott återgifver på det mest fulländade sätt som man hittills kännt. Ole Bull har blott haft en lärjunge, br Suckow, och denne har, efter inhemtad handedningaf sin mästare; företagit sig att nera uteslutande än BuH studera den norska folkmusiken: Flera års tid bar han tiloragt i fjellbygden tillsämmans med Möllar;uten och ändra folkspelmän, hvilkas egenlomligheter han noga uppfattat: I sin reoroduktion-af denna folkmusik träder han lensammaäfven närmare !derigenom alt an begägnar samma slags instrument som le, nemligen den s. k. Härdangerfelen. — Moi ör icke föreställa fig, att detta är någon tor och -klumpigt :arbetad-pjes; det ör vertomen-den mest fint arbetade och pry iga violin; ett slags riktig nordiske Cre-fg nonesare, ehuru tillverkad af bondinstrutentmakare i fjellen. Den har 8 strängar, emligen, utom. de fyra vanliga, dessutom yra andra strängar af metall, som ligga ader de förra och på hvilka icke spe nen som uppfånga tonerna, återgifva, stärka is ch göra dem fylligare. ill Vid den soir hr. Suckow annandag jul je af å nedre börssalen lyckades han i högvi