Aftonbladet – 28 december 1861, sida 2

TrTCUSSen Stort och INaKLIBL. JUCU plIs9 dh bert var nog upplyst att inse, att vidblif vandet vid det liberala systemet är vilkore: derför. Således förlorar liberalismen i ho nom ett betydande stöd, hvilket vi hoppa: icke skall bli ett förebud till dess ar sd I den af S. Ödman utgifna Politisk tidskrift för Sverges allmoge, som äfven nästa å kommer att fortsättas efter samma plan, läses följande artikel rörande den taktik, sön för närvarande följes af motståndarne till er omfaltände representationsreform : et är en af gammalt känd sak, att fienderna till nödvändiga samhällsförbättringar pläga framhålla, såsom det starkaste skälet för deras obehöflighet, folkets egen liknöjdhet derför. Hjelper icke detta skäl, utan visar det sig tvärtom, att folket är i en lif lig rörelse för genomdrifvandet af någo vigtig reform, som icke faller de konseryativa på läppen, förnekas om möjligt agitationens verkli het, och om icke heller detta går för sig i längden, nedsättes så mycket som möjligt hela rörelsens betydelse och degraderas till en lumpen partimanöver, tillställd af några få exalterade hufvuden, som naturligtvis söka att fiska i grumligt vatten. Härtill fogas vanligen det slående argumentet, aft nationen icke är på långt när så mogen för den, tilltänkta reformen, som rörelsepartiet inbillar sig, och så meddelas till slut en välvillig varning, att nationen derföre gör aldraklokast, om den bibehål. ler det närvarande, såsom det är, och lärer sig älska detta som det bästa den kan ;få. Ör SN. Ungefärligen samma predikan får man nu höra hos oss af motståndarne till en efter tidens fordringar lämpad representationsförändring. Tidt och ofta framhålles, att agitationen för denna svenska folkets. lifsfråga är mera skenbar än verklig, att folket sjelft föga eller intet intresserar sig för dess lösning, och att den rörelse, som så lifligt uppenbarade sig i hela landet vid årets början, redan är i oupphörligt aftagande. Såsom bevis för dessa påståen1ien anför man, alt reformmötena i allmänhet misslyckats, att underskrifter på de från centralkomiten i Stockholm itgkicksde listor blott med svårighet kunna erhållas, samt att flertalet a! dessa namnterc kningar, tillkomna .mera genom påstötningar än af verkligt nit för saken, ingenting betyder. Vi lemna derhän, ifrån hvilka sanningsenliga och pålitliga källor alla dessa för reformens vänner oroande uppgifter hemtas. Naturligtvis äro de ämnade att öppna ögonen på folket, SSR detsamma om dess förvillelse och leda det till en klok besinning af hvad dess frid tillhör. För vår del ämna vi ej inlåta oss i någon tvist om den ifrågavarande reformrörelsens närvarande styrka och utsträckning. Dess tillvaro är åtminstone ett tillräckligt bekräftadt faktum, för att icke kunna betviflas... Om ock icke agitationen för representationsfrågan fortgår med: brusande fart, med sådant larm och braskande, som dess fiender tyckas fordra, för att kunna tro på dess verklighet, äro vi i stället öfvertygade, att den så mycket kraftigare och säkrare lefver och rör sig i djuet af nationens bröst, som i stillhet, men Icke, derföre mindre varmt, omattar den allvarliga uppgift den har att lösa-på det för fäderneslandets bästa mest ändamålsenliga sätt. Hvad vi här egentligen åsyfta, är att aflägga en kraftig protest mot den så ofta upprepade och lika ofta vederlagda, i sig sjelf så kränkande beskyllningen, att svenska folket icke ännu skulle vara moget för en mera genomgripande : representationsförändring. .Hafva de, som älska att på detta vis nedsätta svenska folket både på karakterens och förmågans vägnar, närmare beSR utsträckte sin hand, liksom had hon velat fatta hans. Låt oss jemföra, fortfor Runer, de olika förhållanden, hvari den ena och den andra skulle införa er. Vid sidan af er kusin... Upphör4, afbröt honom Ann-Charlotte. Runers ord åstadkom hos henne en förvånande förändring. Det var icke mera samma svaga flicka som förut. Hennes hufvud höjde sig stolt. Ögat sväfvade icke mera ovisst om sitt mål, det hvilade lugnt och fridföllt på Runer, äfven om man i dess nersta djup läste en stor smärta. Jag ber er upphörat, yttrade hon, er emförelse är obehöflig. Med starka färger var ni skildrat det olycksbringande öde, vartill hjertats hänförelser kunna leda, och vå samma gång tillbakavisat mig till mina ligter. Men om jag med tro och tillit öfrerlemnat mig åt de förra, har jag icke varit bekant med de sednare. Jag har icke handat blindt. I hvilketdera fall som helst kan li vara öfvertygad om att jag alltid kommit ch kommer att blifva värdig vare -sig det amn jag nu bär eller: det som jag föredrait framför mitt. Mi vi derföre sluta här. ag erkänner mig besegrad och skall följa dra råd. Då jag nu säger er farväl, är det ör sista gången. Våra vägar skola icke nera korsa hvarandra. : I-denna stundtaer jag afsked af min barndoms kärlek. arväll Runer kände sig slagen med sina egnal apen. I sin tankegång befann han sig öferrumplad, i sina afsigter misskänd. Han ade bibehållit sitt-lugn och sin styrka, så l: inge hon stod svag och vacklande inför AE EG SK BEE! Sylt RS 1 LA dö AS I DAN 0 Vv