Aftonbladet – 23 december 1861, sida 2

REN nn Det är icke godt att veta hvad jag talar om ibland, påstod någon gång din far. Med all respekt talade jag dock denna gången om vår allernådigste konung GuI stat IV Adolf sjelt. Och han skulle vara galen, farbror? Det vore ju för landet den största olycka. Lönner brast ut i ett skratt, som icke så snart tycktes vilja taga slut. Förvänandet, ropade han. 4Naturen återspeglar sig i fjerde och temte ledet. Märkvärdigt .. i Förvånad betraktade jag gubben. Jag begrep icke något märkvärdigt i hvad jag yttrat. Om din far hade varit här, Gudiloff, skule han säkerligen hafva yttrat sig precist på nma sält som du, ja möd samma ord. t var... du erir i ett väsentligt fa alltid vöro af ol ära. Fån höll a alltid givit dem öfverens, vi hade han varmt omfa ide, tade han också ; ny 1 rade den. Så långt har min hänförelse aldrig sträckt sig. Jag har aldrig brytt mig om något annat än sjelfva principen. Sålunda beundrade han Gustaf II: jag beundrade blott hans revolution. Sälunda var din far också mycket tillgifven Gustaf IV, då deremot jag endast i honom hoppats att få se en förträfflig schackpjes emot de aristokratiska partierna. Visa och kraftiga furstar må man beundra; under dem utvecklar sig alltid landet på ett urganiskt sätt. Men galna furstar kunna stundom drifva verket ännu hastigare fram. När galenskaperna vexa till en viss höjd, framstår behofvet af det förståndiga desto nödvändigare. Betrakta en menniska helt ensam, ja, det är allt bra; men ställ en apa vid hennes sida.j och hon blir nästan gudomlig. Hvad Gustaf III:s snille -ej förmådde — kanske Också ej ville — uträtta, är det derföre ganska möj