Aftonbladet – 9 december 1861, sida 3

J e I ännu långt ifrån att vara en fri och fulla I kommen man, långt ifrån Kristi fullborp I diga ålders mått. Men huru skulle den s kunna annorlunda vara, så länge ännu fåfängligheten, hierarkien, tronar på dess tinn:) påfviskt fängsel och den kristna kyrkan är nar! — Väl bortblåste i början reformationens lefvande andedrägt mänga missbruk, många maktspråk, mycket kyrkoherravälde, många korkåpor; men länge dröjde deticke innan, vid slappnande vindar, de stodo åter på sin förra plats. Reformationens rena luft och tidsandans förkastelsedom hafva ännu ej lyckats omintetgöra dem, utan de hä ga fast på sitt förmenta hälleberg, som i klippremiior gamla öfveråriga. i kärnan förmultnade trädstammar, dexi fördomens, inbilekhetens och ljusskygghetens nattfoglar bo. Sålunda äro biskopsembetena ännu till. Hvartill gagna de? Väl må man icke neka att de och till och med deras rot och stam, påfvedömet, hafva under vissa tider och tidsförhållanden varit gagnande. Men längesedan är den tidsperiod förbi då de började att blifva mer och mer öfverflödiga, och längesedan var tiden mogen att dem icke mera behöfva. Korkåpan är sannerligen numera en antiqvitet eom på sin höjd förtjenar att förvaras i kulturhistoriska museer, och biskopsembetet en mumie, som saklöst kan få ligga stilla i de gamla dogmernas stenkista. Eller till hvad nytta är biskopsembetet? Hundratals gånger är det klarliga visadt att ett stift skötes lika väl utan som med biskop, och detta mer än årlångt; hundratals gåndger är tydligen ådagalagdt ati konsistorierna bestå och deras göromål skötas lika väl utan som med en biskop till ordförande. Och visitationer, kyrkoinvigningar, revisioner m. m. — ja, det är likaledes hundratals gånger som dessa försiggått lika lyckligt utan som med biskop, hvilken för ölrigt nästan i hvarje stift öfverlåter dylika göromål åt sina underordnade såsom prostarne eller till och med åt kyrkoherdar. Det gifves ett större stift i vårt land, der på femton (15) års tid cirka åttatio (80) pastorater ingen enda gång varit besökta af biskopen, och ändå är denne biskop med rätta erkänd för en af de yppersta och bästa. Aro då biskopar nödvändiga för revisioner, visitationer m. m.? Invändas kan väl att denna uraktlåtenhet ej bevisar onödigheten af biskop, men den bevisar dock att biskop lika gerna kan icke vara som vara, då han icke gör det han göra skulle. Om nu sägas kan att biskop ej medhunnit sådana som de nämnda göromålen, så blifver dock som fällning vid denna kemiska lösning af saken det att biskop är ändamålslös, och det ändamålslösa det bör icke vara till. Hvad åter statens väl eller ve angår, hvad riksdagsgöromålen vidkommer, så hafva, visst icke Sverges biskopar i allmänhet vid dylika tings handhafvande visat sig vara några talanger, hvilket också vore obilligt att fordra af dem, hvilkas politik är hemtad är kyrkofäderna och statskunskap ur skolastikerna. Det är dagsklart att våra riksdagar försigginge lika lyckligt utan som med biskopar. Kommer så frågan om ordination till prestembetet. Der måtte väl biskop vara nödvändig? Nej, ingalunda! Ty uti presterligt hänseende är biskopen icke mera prest än hvilken pastorsadjunkt som helst: så lära oes just de symboliska böckerna. Ar då att akta nödigt det prestvigningen sker, på apostoliskt vis, med böner och händers påläggande, så kan det ske äfven af andra prester, än den prest som kallas biskop och af staten njuter lön såsom sådan. I de tider då presten och i första rummet iskopen var nästan uteslutande den lärde i landet, då kunde biskop behöfvas och då gagnade han äfven ej sällan ; men huru detta au ingalunda är förhållandet, det är påtagligt för hvarje menniska som det ringaste känner till saken, och i och med detsamma är det påtagligt för hvar och en att biskoparne äro äfven härutinnan obehöfliga, synnerligast, som den kunskap, hvilken biskoparne allmänneligen besitta, icke alltid är den grundligaste, den mest omfattande. När skola då biskopsembetena afskaffas? På den frågan kan man svara med det ibliska uttrycket: I tidens fullbordan?. Men denna tidens fullbordan tyckes just ne vara inne, då hvar tänkande menniska inser deras obehöflighet och då hvar man finner att dessas innehafvares rika inkomster kunde bättre användas än till uppehållande af embeten, som äro öfverflödiga, hvartill sannerligen Sverge icke utan känbar olägenhet kan hafva någon tillgång. Hrr biskopar må uppskatta sina inkomster huru de behaga; men med kännedom om hvad jord, som skötes, afkastar, och om hvad deras dem förunnade förmåner dess utom gifva och kunna gifva i kassan, kan man med trygghet och utan den ringaste Sfverdrift säga, att Sverges biskopstolft har eninkomstaftvåhundrafyratiotusen (240,000) rdr årligen, hvilken, efter jemn fördelning, på hvarje biskop gör 20,000 rdr. Hvem är som icke inser att denna summa kunde bättre användas, och isynnerhet nu när det ändtligen börjat på: allvar blifva fråga om det lägre presterskapets (ett oegentligt uttryck, ty den ena presten är såsom sådan hvarken högre eller lägre än den andre) löneförhöjning, hvartill sålunda, inom presterskapets egna tillerkända löneförmåner, rikliga tillgångar finnas, utan att vilja, såsom man nyligen frestat, anlita församlingarnes, d. ä. den skattdragande befolkningens redan förut och dessutom väl pressade kassor. Tiden för biskopsembetenas afskaffande synes äfven vara inne, då nu deras innehafvare skola redogöra för sina handlingar, uppgifva deras verksamhet inom stiften. Sannerligen, man måste finna alt detta regeringspåbu och fver enbli