Aftonbladet – 3 december 1861, sida 2

Det hade nu lyckats magistern att få lös ferlan från skåpet och den rasslade fram. 4Sätt ifrån dig bössan, vanartige slyngel! och läge genast upp dig. Förhör mig min lexa — jag kan den. 4För sista gången — säger jag ... Ni är orättvis, magister; jag harej gjort något ondt, som förtjenar stryk. Din gemena tjufpojke! Han tog ett steg emot mig. En häftig darrning lopp genom mina leder. Jag visste icke mera till mig. Kom mig ej närmare, magister, ropade jag. Är du vansinnig, ditt odjur! Han nalkades mig ännu närmere. Det var endast ett par famnar emellan oss. I detta ögonblick låg bössan för mitt öga. Magistern stannade. Hvad gör du, usling! Bössan ärladdad.? ?Jag vet det. Ni har sjelf laddat den.? Lägg bort vapnet!? Lägg bort ferlan! Utom sig af raseri grep han8 hand krampaktigt om riset. : 7 Bort — säger jag — med bössan, eljest piskar jag dig till döds. Tillbaka!,) ropade jag. Jag lade ögat till sigtet och fingret till trycket. Vid denna rörelse såg jag huru det blossande ansigtet plötsligt bleknade. Jag har sagt att jag icke mera var herre öfver mig, och jag blef det än mindre nu. Jag trädde ett steg emot honom. Lägg bort ferlan!4 PE ala jag. Han drog sig ett steg tillbaka. Jag förblef orubblig på min plats. SAfskum!? mumlade han; jag skall anklaga dig hos din far. Sju för tu, din lilla lymmel.