Aftonbladet – 3 december 1861, sida 2

borgerliga makten användes att förtrycka: den ena individen genom den andra; den medgifver lika litet den ena nationens för tryck genom en annan. Eröfring kan ejl:; göra en nations herravälde öfver en annani till en laglighet, ty styrkan är ur stånd att konstiluera rätten. lItalienarne hafva sålunda, då de åter häfdade sina rättigheter: som nation och grundlade ett konungarike l4 med fria institutioner, icke våldfört någon: princip tillhörande den religiösa eller den borgerliga ordningen. De ha icke uti sinj: tro såsom kristna och katoliker funnit något. bud, som fördömde deras verk. Och beviset på att de vid inträdandet på den bana. : som försynen för dem öppnade, icke hystel någon tanke på att fela emot religionen : ler skada kyrkan, är den hänförelse ochi den vördnad, hvarmed de helsade er under de första åren af er regering; beviset ligger ytterligare i den djupa bedröfvelse, det . outsägliga bekymmer, hvarmed de emottogo ert cirkulär af den 29 April 1848. De hal. j 4 djupt beklagat den strid, som olyckligtvis uppstått i er själ emellan en påfves och en furstes åligganden. De önskade att en öfverensstämmelse kunde tillvägabringas emellan de båda höga missioner, som äro förenade uti er helgade person; men beklag-: ligtvis hafva upprepade protester och be-l. tydelsefulla handlingar låtit dem förstå att) en sådan öfverensstämmelse icke var möjlig. Och då, evär de lika litet kunde försaka sin egen tillvaro, sina oförytterliga rättigheter i egenskap af. nation, som sina fäders tro, ha de ansett nödigt att fursten. måste vika för påfven. Å Italienarnekunde ej förbise de motsägelser, i hvilka den heliga stolen ofta måste råka genom föreningen af dessa båda embeten. Dessa motsägelser förbittrade sinnena emot fursten, och bidrogo visserligen icke att öka deras aktning för påfven. Man har sålundaz l. kommit derhän att undersöka ursprunget tili. denna makt, dess förhållanden, det bruk. som deraf bhfvit gjordt; och det måste erkännas, alt denna undersökning i flera hänseenden icke utfallit gynnande. Man har forskat efter dess nödvändighet, dess nytta i afseende på kyrkan. Allmänna opinionen har ej heller i delta afseende uttalat sig förordande. Evangelium innehåller en mängd ord och en mängd exempel på förakt för jordiska egodelar, och Kristus sjelf förmanar ofta sina lärjungar att icke tänka på alt vilja ega och att herrska. Och man lärer ej kunna påpeka en enda af kyrkans lä rare och teologer, som påstätt att den po litiska suveräniteten är oudgänglig för utöfvandet af det heliga embetet. Det var till äfventyrs en tid, när alla rättigheter voro osäkra och ett rof för våldet. då den bländande glansen af en verldslig suveränitet var nyttig för kyrkans oberoende. Men sedan de nyare staterna hafva utgått ur medeltidens kaos, sedan de konsoliderat sig genom; att med sig förena sina naturliga elementer, och sedan Europas folkrätt hvilar på förnuftiga och rättvisa grunder, hvilken fördel har väl då kyrkan kunnat finna i besittningen af ett litet rike, om icke att inblandas uti politikens stormar, motsägelser och förvecklingar, att af omsorger för grey intressen dragas ifrån omsorgen för det himmelska goda, att slafviskt bindas vid jordens mäktigas afundsjukor, lystnader och intriger! Jag skulle önska, helige fader! att ert förstånds, ert samvetes klarsynthet och ert hjertas godhet ensamma finge afgöra huruvida sådant är rättvist, nyttigt och passande för den heliga stolen och för kyrkan. Denna beklagansvärda konflikt har de öolyckligaste följder tör Italien lika väl som för kyrkan. Presterskapet söndrar sig redan; hjorden skiljer sig från sina herdar. Det finnes prelater, biskopar, prester, som öppet vägra att deltaga i det krig, man i Rom för mot konungariket Italien: ett ännu mycket större antal ogillar detta i hemlighet. Mängden ser med harm kyrkans tjenare blanda sig i konspirationer mot staten och förvägra allmänheten de böner, som myndigheterna äska af dem: hon darrar af otålighet, då bon hör att man från prediksstolen missbrukar det gudomliga ordet ända derhän att göra det till ett tadlets och förbannelsens vapen mot allt hvad italienarne lärt sig beundra och välsigna. Mängden, föga van vid fina distinktioner, skulle slutligen kunna låta förleda sig att påbörda religionen hvad som endast är en handling af menniskor. hvilka äro hennes tjenare, och att skilja sig från det samfund, som italienarne i 13 år hundraden haft äran och lyckan att tillhöra. Helige fader, försänk icke i tviflets afgrund ett helt folk, som uppriktigt önskar kunna tro på och vörda er. Kyrkan har behof af att vara fri: vi skola gifva henne fult frihet. Mer än någon vilja vi, att kyrkan må vara fri, men för att vara fri, är det nödigt att hon frigör sig från politikens band, som hittills gjort henne till ett krigsredskap mot oss i en eller annan utländskmakts händer. s Kyrkan eger att undervisa i den eviga sanningen, dertill bemyndigad af sin gudomlige grundläggare, hvars bistånd aldrig fattas henne; hon bör vara er. medlerska mellan de stridande, de svagas och förtrycktas beskyddarinna; men med huru mycket större läraktighet skall ej dess röst åhöras, om man ej kan misstänka att verldsliga intressen inspirera henne. Helige fader, ni kan ännu en gång förnya verldens skick; ni kan höja den apoPESON SER TITTTAAR TALET SENS STL HETTE RE VÄTTERN DEE De RA Ma Dt hade nn Iveckats mavistern att få löst