Aftonbladet – 3 december 1861, sida 2

hvarandra. Fly! tillropade mig några; fy! svarade mig andra. Det var första gången som min svaghet rönte ettafgjordt motstånd i min hederskänsla. Orubblig qvarstod jag också, ännu alltjemt med bössan i min hand. cOm du ännu icke fått tillräckliga lektioner i sedoläran, så är din stund nu kommen. Jag skall genomgå alla de tio gudsbuden på din rygg. Lägg upp dig, pojke! på stolen der. d genast, eljest skall du få litet af trosartiklarne med. Ferlan hade af någon tillfällighet fastnat bakom bokskåpet, der den hade sitt högqvarter, så att magistern icke genast fick fram den. Din erbarmliga skälm4, brummade han, 4du har gjort fast den; du tänker då ut alla streck; men vänta bara! 3 Han blef allt vredare och vredare. tHvad Hade du med bössan att göra? talade han, under det han ännu sökte att få lös ferlan. : SLägg bort den genast! CHerr magister, började jag åter. Tig och lyd, pojke! Min far har lärt mig huru jag skall handtera den. Jag har icke skadat den på något sätt. 4Din far gör allt hvad han kan för att skäm a bort dig. Men jag skall piska hin ur dig. a: Då han nämnde min far, och det nästan på ett förebrående sätt, rusade blodet åt mitt hufvud. Jag vördade, min far ända till beundran. Min förtröstan och tro på hans ofelbarhet fyllde hela mitt barnsliga sinne. För min hänförelse stod han högt öfver allt annat, som jag vid den tiden kände: Min far!S utropade jag. Detia korta. utrop innehöll både förebråelse, svar och hotelse på en och samma gång.