Aftonbladet – 28 november 1861, sida 3

utan att ens veta om hon sof eller var vaken, om. detta var en: dröm eller verklighet. Hon gick, liksom drifven af en oförklarlig instinkt, liksom en sömngångare under ett omedvetet magnetiskt inflytande. Snart var man nära stranden, och Jean Maillard: vände sig om ännu en gång för att förvissa sig att han var ensam. Derpå nedsteg han utför den branta sluttningen? Hans dotter nedlutade sig bakom en stor sten: och kröp -derpå ända fram till branten... Försigtigt framstack hon hufvudetoch såg. snart sin far, som; med hastiga steg gick utmed stranden till ett ställe der några mörka klippor reste :sig ur ;:sandens. ?Så mycket bättre4, sade Benieo för sig sjelf; då kan han ej upptäcka mig. Hon befann sig på höjden af en sandkulle på hvars sluttande -afsatser man med lätthet kunde uppstiga. Denise var dessutom van dervid,...och med ; ettpar språng stod hon -på stranden... Nu återsfodendast att uppnä de mörka klipporna, utan att blifva bemärkt. Detta vår det svåraste, emedan man måste öfver ett flackt sandfält, men då Jean Maillard redan hunnit !akom klippor: na, hoppades Denise att dessa skulle också bortskymma: henne. Med snabba steg ilade hon öfver sanden och var snart framme vid klippornas fot, der hon gömde sig bakom den främsta. Allt var tyst. Jean Maillard hade visserligen ej bemärkt sin dotter, men hon kunde ej heller upptäcka honom. Hon befann sig på ett dystert och hemskt ställe. Ur de hopade flygsandsmassorna höjde sig några branta klippor on hvarandra i ett sådant kaos, att man skulle trott det en jordbäfning kastat dem omkring på detta sätt. Denise vågade ej röra sig ur stället, af fruktan