Aftonbladet – 28 november 1861, sida 2

med stora steg af och an i rummet och Madeleine dukade bordet. Nå, sade vägbyggaren med låtsad ifver, Spå, få vi äta nu? -4I ögonblieket4, svarade Madeleine, sätt dig 8 Jean Maillard satte sig bredvid sin dotter och språkade med henne i en glädtig ton, som föreföll henne onaturlig. Det såg ut, som om han ville glömma hågot som ändå beständigt tryckte på hans sinne, som om han ville bedraga sigsjelf, och ett par gånger sade-han med feberaktig häftighet: Vi skola blifva lyckliga, min flicka, mycket lyckliga — det skall du få sel!t Denise frågade huru, på hvad sätt? Men hennes far undvek att svara. — Madeleine framsatte slutligen aftonmåltiden och öste upp soppan. Man förtärde den under tystnad. De sista bränderna i spiseln kastade ett rödaktigt sken öfver rummet och dess innevånare. Jean tycktes ha brådtom och tömde sin tallrik i hast. Denise hade återigen börjat tänka på Bertha och sade ej elt ord, men såg stundom på modern, som tycktes vara ett rof för den djupaste smärta och som snart lade bort sin sked, sägande att hon ej var hungrig. Det är tid att gå till sängst, da vägbyggaren så fort han slutat att äta. Jag sofver redan och du är säkert också trött, Denise. Godnatt mitt barn, godnatr!4 Och så fort hon omfamnat sin mor följde han henne sjelf till trappan som förde upp till det lilla vindsrum hon bebodde. Mer och mer förvånad, mer och mer orolig, inträdde Denise i sin lilla kammare och började att långsamt alkläda sig. Det var en af dessa varma och gvafva Augustiaftnar, då sömnen flyr äfven de ungas ögon. Hon öppnade fönstret och såg