Aftonbladet – 28 november 1861, sida 2

grundsatser samt obestämda anspråk på ett: 38. k. principat hade det felet att genom sin motivering kunna framkalla just det slagsl. retsamhet och oginhet, hvarötveri densamma l. rättvisligen klagades, samt att den förlorade sig i allmänna räsonniemanger, utan att medj någon bestämdhet utveckla hvad som under förhandenvarande omständigheter vore önskligt och eftersträfvansvärdt. Vi uppställdet då också åtskilliga bestämda anspråk och fordringar, som från svensk unionsvänlig synpunkt kunde anses såsom oeftergifliga i fråga I. om en blifvande revision. På ungefär samma sätt bedömdes den Anckarsvärdska motionen, vid dess remitterande, af den största delen bland de liberala. Man ogillade dess motiver, dess utfall mot Norge, man beklagade, att motionären Pafseende på Norges sjelfständighet uttalat sig på ett sätt som var föga lämpligt och som kunde motverka det goda syftemålet, men man önskade allmänt en revision ur unionsvänlig synpunkt. Afven hr W. F. Dalman erinrade då på riddarhuset, att det icke borde bli fråga om att tillvägabringa en agitation mot Norge, än mindre att lemna rum för en sårad känsla öfver norrmännens beteenden samt att det derföre varit önskligt, om den Anckarsvärdska motionen varit uppställd mindre såsom en kritisk återblick på det förflutna än med en statsmans blick på framtiden. Det är denna slatsmannablick på framtiden; som vi tro alltför mycket saknades under frågans slutliga behandling och den, som framdeles, då ett opartiskt omdöme är möjligt, vill noggrannt genomforska denna saks förlopp och utveckling, skall kunna bedöma, hvem det är som i hufvudsaken, i det som från början hade varit det väsentliga, sadlat omt under frågans sista stadium, antingen vi eller de, som upphörligt med så mycken cynism föra det vackra ordet tomsadling på tungan. Vi voro vid den tid, :om här är ifråga, alls icke i någon okunnighet om hr Dalmans åsigter, hvarken i detta eller åtskilliga andra ämnen, alldenstund han då var medarbetare i Aftonbladet och vi som följd deraf esomoftast hade det nöjet att se honom på redaktionsbyrån. I våra ögon får derföre den der storvigtiga uppgiften om det högtidliga besök, som Aftonbladets utgifvare skulle ha aflagt hos hr Dalman, för att utforska hans-tanke rörande Storthingets beslut i ståthållarefrågan, en viss komisk anstrykning. Den bestämda datum (den 18 December), som uppgifves för dettå besök, för att ge saken ett tvärsäkrare och vigtigare utseende, förfelar i sjelfva verket detta syftemål; ty underrättelsen om BStorthingets beslut hitkom redan den 12 December och som hr Dalman icke hörer till de politiska frimurarne, utan har den förtjensten att vara i hög grad meddelsam, är det alldeles otvifvelaktigt att Aftonbladets utgifvare under den påföljande veckan fått rikligt tillfälle att erfara hvad han tänkte. ) Underrättelsen om Storthingets nästan enhälligt — fattade beslut i ståthållarefrågan framkallade i Sverge en mycket stark sensation, isynnerhet :som man i första ögonblicket, då telegrafunderrättelsen derom kom, trodde att detta beslut innebure ett slags svar på de i BSverge uttalade revisionsönskningarne, hvilket sedermera visade sig icke vara händelsen. En häftig agitation i sinnena fra:ukallades äfven genom den föreställningen, att det tre gånger fattade beslutet redan vore lag utan konungens sanktion och sedermera, då det upplystes att saken icke förhölle sig så, genom den uppgiften att konungen i Norge lofvat sin sanktion. och att denna omedelbart skulle följa. Äfven vi delade i en viss grad denna stämning och dessa farhågor; vi fruktade allvarsamt för unionens bestånd, i fall konungen i de dagarne och utan att denna sak fått närmare undersökas och utredas, skulle gifvit sin sanktion åt BStorthingsbeslutet. — Det är mycket lätt att i allt Tago efteråt sitta och fordra af pressen, af en tidningsorgan såsom varande en moralisk person, att den icke skall vara underkastad något inflytande af menskliga lidelser, att den skall vara alldeles oberörd at tillfälliga uppbrusande stämningar och kallblodigt, nästan såsom till följd af en naturlag, i hvarje sak hålla kurs efter ett gifvet streck på kompassen, utan att låta inträffande förhållanden och omständigheter imponera på sig. De som uppställa sådana anspråk glömma så gerna, huru långt de sjelfva i agitationens ögonblick hänförts, och huru de då måhända just klandrat pressen för den försigtighet och moderation den iakttagit och att den icke alldeles låtit hänföra sig. Under inflytande af de nyssnämnda farhågorna och af oviljan öfver de mer än oförståndiga och obetänksamma yttranden, hvarmed Storthingsbeslutet beledsagades af några norska blad, uppträdde vi den 19 Dec. 1859 med en x) Oberoende af frågan huruvida de af hr D. omtalade förhållanden äro, sanningsenliga eller ej, kunde hans beteende att offentligen framdraga hvad han under enskilta och förtroliga meddelanden skulle ha fått sig bekant om artiklars tillkomst o. s. v. väl förtjena sitt särskilta kapitel. Hos alla med någon känsla för def tillständiga lärer dock ej derom finnas mer än en mening, och vi vilja derför ej rörande den saken spilla några ord; endast till tienst för hr D.. hvars begrepp