Aftonbladet – 28 november 1861, sida 2

— I Upsala-Posten för förl. gårdag berättas: Befraktad med styckegods från Stockholm till Upsala för hrr landshöfdingen frih. von Kremer, landtbrukaren Öström vid Hesselby, handlanden Spångberg och byggmästaren Pettersson, begge i Upsala, afseglade skepparen Johansson med jakten Helga den 11 dennes från Stockholm, var den 14 och 15 utsatt för häftig storm, sökte den 16:e sig fram genom is till Askö, der han blef infrusen, men arbetade sig dock följande dagen fram genom 3 tums tjock is till grannskapet af Signildsberg. Den 18:e låg jakten infrusen. Den 19:e begaf sig skepparen landvägen till Upsala, för att underrätta lastegarne om förhållandet och begärde, att de på platsen, der jakten låg, skulle låta aflossa godset, då skepparen ej ansåg sig stå i ansvar för detsamma. På denna skepparens framställning svarades; att någon lossning ej kunde ske, förrän isen gått upp eller landföre inträffat, och yttrades: Då ångbåten kan gå, bör ock skepparen kunna gå till Flottsund, der vi skola lossa. Skepparen återreste då den 20 till a och arbetade densamma med särskildt legd arbetshjelp den 21 och 2, sistnämnde dag i ångbåtens fåra, fram till den s. k. Bondkroken, dit han framkom kl. 7 på aftonen, då is och mörker gjorde all vidare fortsättning af resan omöjlig. Kl. 8 började, under häftig storm, snö och regnslask, drif-is stöta mot jakten, läcka appsten derigenom å densamma, och oaktadt alla ansträngningar sjönk fartyget med allt gods kl. 9 på 1, alnars djup, hvarvid skepparen och hans beittning endast med största svårighet förmådde rädda sina lif, lemnande allt annat i sticket. I sin ingifna sjöförklaring härom yrkar skepparen befrielse från ansvar för det, utan hans vållande och till följd af lastegarnes befallning, skadade eller förstörda godset äfvensom ersättning för den skada jakten kan hafva liditjemte utbekommande af betingad frakt. Man hade nästan kunnat börja hysa den förhoppningen, att det s. k. prenumerationstidsgräl, som utgör en så föga hedrande egenhet för den svenska pressen, denna gången allsicke skulle afhöras och att det möj ligen till följd af en sålunda vunnen erfarenhet derom, att det kan utan: afsaknad undvaras, äfven för framtiden skulle uteblifva. En sådan förhoppning skulle emellertid varit något förhastad; ty det visar sig. att det vid denna tid ännu anses oundgängligt att söka få gräl med Aftonbladet: Det är den med nyhetens behag så rikligen utrustade norska frågan, som skall fram på tapeten,-och för att anrättningen icke skall alltför mycket erinra om Thors evinnerliga bockar; raguseras den med något personl:ghetssås och serveras på ett litet eget sätt. Först skrifver en.-korrespondent härifrån till ett finskt blad om CAftonbladets bekanta faute att dagen efter Dalmanska motionens aflemnande på riddarhuset adoptera en artikel af Dalman sjelf mot Norge. Häral tager sig herr Dalman anledning att i Nya Dagligt Allehanda förklara, att korrespondentens uppgift om denna bekants faute visserligen är oriktig, i det hr Dalman: icke skrifvit någon artikel i Aftonbladet rörande norska frågan, men begagnar tillfället att göra det meddelandet, att Aftonbladets utgifvare den 18 December 1859 besökt hr Dalman, för attinhemta hans tanke i afseende på norska BStorthingets beslut i ståthållarefrågan, och då varit ense med hr Dalman i de åsigter, som sedan uttalades i hans bekanta motion, hvilket sedermera äfven uttalats uti en Aftonbladets redaktionsartikel af den 19 December, samti att hr Dalman samma dag (den 19 Dec.) för Aftonbladets utgifvare uppläst sin motion, affattad till och med i mera bestämda ordalag än den sedermera erhöll, då den föredrogs på riddarhuset (den 21). N. Dagl. Allehanda förklarar med mycken värdighet, att hon icke kunnat vägra plats för denna s. k. SreklamationX. I det vi för öfrigt lemna i sitt värde hela denna genre af publicistiskt uppträdande, beklaga vi endast, att hr Dalmans minne, som är ganska godt hvad angår händelser som passerat för någon längre tid tillbaka, alldeles missledt honom i afseende på hvad som inträffat för ett par år sedan. Vi nödgas här bli litet mera omständliga än vi skulle vilja vara uti ett ämne, i afseende på hvilket hvarje sakdiskussion numera till ingenting tjenar och der den personliga polemik, som enskild fåfänga och rätthafyeri nödvändigt vilja framkalla, är ännu mera gagnlös. Vi göra oss icke några illusioner: derom; att många skola göra sig besväret. att genomläsa hvad som från det ena eller andra hållet numera skrifves härutinnan; men vi anse oss dock nu böra all några . erinringar om verkliga förållandet, på det icke de oss eljest ganska likgiltiga personliga radomontaderna framdeles må fnnna åberopas såsom oemotsagda Sfakta. Den s. k. norska frågan föddes till verlden den 2 November 1859 genom grefve C. H. Anckarsvärds nämde dag väckta motion. Genom tvenne utförligare artiklar om de unionella förhållandena, införda uti Aftonbladet den 4 och 5 November, uttalade vi oss temligen fullständigt i detta ämne och intogo den position i hufvudsaken, som vi sedermera aldrig under tillstötande episoder och biomständigheter öfvergifvit och vid hvilken vi äfven i detta ögonblick stå fullkomligt fast. Vi uttalade nemligen den åsigten att. en revision af unionsförhållandena vore högst nödvändig. och att det derföre vore godt att detta ämne blifvit bragt å bane; men vi beklagade tillika det sätt, hvarpå detta skett i den Anckarsvärdska motionen, emedan den icke utgick från unionsvänlig synpunkt och från den faktiska statsrättliga grundval; hvarpå vi nu ha att bygga, utan i stället sväfvade i luften och genom